Teddy Thompson: A Piece of What You Need

TEDDY THOMPSON
A Piece of What You Need
Verve Forecast/Universal
Betyg: 7

Det var, som så ofta, rösten som fastnade.
   Första gången jag hörde Teddy Thompson var för tio år sedan på soundtracket till Gus van Sants »Psycho«, regissörens märkliga scen för scen-nyinspelning av Hitchcocks klassiker. Bland Rob Zombie-konstigheter och en misslyckad cover på (förstås) Talking Heads »Psycho Killer« stack ett bidrag ut: Teddy Thompsons version av Leon Paynes »Psycho«. Brytningen mellan text och musik av Payne (som väl mest är känd som mannen bakom Hank Williams-bekanta klassikern »Lost Highway«) och Thompsons stämma var så påtaglig.
   Hans röst andades country men lyfte även på locket till en slags… tomhet i stämbanden. Något som gjorde att »Psycho«-covern verkligen lät som en sorgsen kärleksballad sjungen av en massmördare.
   Världen fick upp ögonen ordentligt för Richard och Lindas son när »Separate Ways« släpptes för tre år sedan, en lyckad fusion av Teddys country-, singer-songwriter- och popådror. Plus den där rösten då, som suger in en. Förra året släppte han »Upfront & Down Low«, en platta med countrycovers som jag först rynkade på näsan åt men sedan lyssnade på väldigt ofta. Rösten, igen.
   Med fjärde fullängdaren känns det lite som att någon nu planerat för det stora genombrottet. Marius de Vries är inkallad som producent, mannen som bland annat styrde upp ljudbilden på Teddy-polaren Rufus Wainwrights »Want«-plattor. Och någonstans i Rufus-land vill nog Thompson hamna. Målsättningen är lite bredfiligt poprockande, några ballader med tydlig New York-känsla i väggarna, en luftig produktion och lagom många må dåligt-textrader.
   Han lyckas bra. »A Piece of What You Need« etablerar Teddy Thompson som en pålitlig back up-plan till Wainwright-vännerna Rufus och Martha.  
   Många gånger får han till rätt balans mellan en storslagen ljudbild och röstens intimitet. Ändå kommer han bara nära känslan från »Psycho« på ett ställe, i pianobarballaden »Turning the Gun on Myself«.
   Där skapas igen en brytning, mellan en bitterljuv evergreen och en person som mår vansinnigt dåligt. Antagligen är han bara överjävligt bakis, där han ligger i lägenheten en tidig morgon och väcks av alla New York-ljud.
   Eller så fingrar han på ett gevär, man vet inte riktigt.
ANDERS DAHLBOM
2008-09-16