The Residents: The Bunny Boy

THE RESIDENTS
The Bunny Boy
Mute/EMI
Betyg: 4

The Residents skivor fram till och med »The Commercial Album« (1980) har en självklar plats i den utmanande musikhistorien. De befann sig utanför genrer, lekte med genrer, dissekerade kulturfenomen och gjorde spännande musik. »Meet The Residents« (1974) och »Eskimo« (1979) är två klassiker, nästan bortglömda i dagens experimentklimat.
   Den hemlighetsfulla gruppen – med bas i Kalifornien, rötter i Louisiana – gjorde allting rätt under några år. Konceptuella och oförutsägbara så in i bomben omfamnades deras postpsykedelia av postpunk och new wave men hörde aldrig hemma någonstans utom i The Residents egna mytvärld, där surrealism, freakkonst, symfonier och Gud-vet-vad klistrades ihop.
   Historien slutar så klart inte där, men den omfattande produktionen efter den analoga eran är svårgenomtränglig. För tio år sedan köpte jag dubbelsamlingen »Our Tired, Our Poor, Our Huddled Masses« och hade även ambitionen att tränga djupt in i The Residents senare eskapader, men skrämdes bort av musiken som kändes daterad och onödigt storslagen. Koncepten fascinerade dock, och så är det fortfarande – även om storyn bakom nya albumet »The Bunny Boy« knappast hör till gruppens mest intressanta skapelser. En gammal kollega till dem, Bunny, skickar en film (som man kan se på deras hemsida och på Youtube, i korta snuttar). Bunnys bror har försvunnit på den grekiska ön Patmos. Residents bestämmer sig för att spela in en skiva som en hyllning till deras förvirrade vän.
   Ingen tror väl på det här, men det är ointressant. Det är fiktion. Antagligen. Man kan aldrig vara säker. Oavsett vilket har den mörka historien med texter om död och uppenbarelser svårt att bita tag. I flertalet av de arton ganska korta låtarna finns goda idéer – ett par lockande melodier, vissa suggestiva arrangemang, gamelanliknande slagverksljud – men det största mysteriet är varför The Residents klamrar sig fast vid ett irriterande sound med synthar och gitarrer som enbart kan tilltala folk som dyrkar King Crimsons åttiotal. Produktionen stinker, elgitarrerna är hemska, allt i ett kallt ljud som tar död på musiken. Bra i några sekunder, ja, men, neeeej, nu kommer gitarren igen…
   Sången är ett annat problem. Residents har aldrig handlat om bra sångare, men det fungerar mycket bättre när röster pratar. De borde ha förvandlat hela skivan till ett hörspel i stället, med ljudeffekter, eller hyrt in det konceptuella radarparet Drew Daniel och Martin Schmidt från Matmos som producenter. Två musiker som kan vara nostalgiska och framåtblickande samtidigt.
   Möjligen fungerar det bättre live när de tar med sig hela paketet på en turné i höst. Men om avantgardelegenderna ska vara relevanta i dag måste de slänga gitarristen i soptunnan, köpa ny utrustning och skala bort plastkänslan.
PM JÖNSSON
2008-09-16