M. Ward

Länge var det så att ingen fick hans musik nedtryckt i halsen. Man fick själv leta sig fram till den. Kanske gav det Matt Ward en fredad liten zon där han kunde bevara sin karaktäristiskt intima ljudvärld.

– Jag tror det, säger han och är sedan tyst en stund.

– Å andra sidan är det den enda värld jag känner till.

Det var väl Pavement som i nittiotalets början sjöng »can you treat it like an oil well/when it’s underground, out of sight?«. Över huvud taget var det typiskt Stephen Malkmus och hans mannar att diskutera följderna av indierockens då accelererande exploatering. En retorik som i dag, när ideologiska principer inom musik är ungefär lika happening som djurarten mammut, kan upplevas väldigt avlägsen.

Likafullt finns det något där som aldrig blir in­aktuellt, som med jämna mellanrum alltid gör sig påmint.

Hur kan något som i alla år har verkat utanför strålkastarljuset undvika att förlora sin särart när uppmärksamheten plötsligt riktas just dit?

Om inte de musikaliska idealen ruckas åt sidan i en medveten eller omedveten strävan efter an­passning är det upphovsmakarna som faller ihop under trycket av att mitt i allt bibehålla värdighet och integritet. Kurt Cobain klarade det inte, Elliott Smith precis lika lite, Jeff Tweedy har haft sina problem och någon som Cat Power tycks krisa kring detta hela tiden. Eller så kan man à la Ryan Adams skita i allt, till och med sin egen musik. Det är inte så schysst mot någon, fast man slipper åtminstone omgivningens press.

Sedan sex år tillbaka finns det få saker somliga av oss månar lika mycket om som M. Wards unika lilla ljudvärld. Vore det ett geografiskt område skulle vi yrka på att det borde placeras på Unescos världsarvlista.

Till en början fanns inte så mycket att oroa sig över be­träffande hans spröda folkvisor, rossliga visksång och djangoreinhardtskt flyhänta gitarrspel. Det var som att han höll till i sin egen trygga ficka, skyddad från indiekäbbel, branschhysteri och media­hype, omhuldad bara av mentorliknande kufar som Giant Sand-Howe, Grandaddy-Jason och ett fåtal andra.

Hur förträffliga de tidiga skivorna än var fanns det rätt lite i deras subtila försiktighet som talade för att M. Ward någonsin skulle bli ett namn bort­om de mest inbitnas skara. Hans musik är trots allt fri från vassa armbågar, uppseendeväckande vulgaritet och den exhibitionism som ibland kallas självutlämnande. Om han nu alls kan kategoriseras som singer-songwriter undviker han skickligt att falla i de självömkande fällor som i slutändan ten­derar att göra de största av talanger outhärdliga.

M. Ward är inte riktigt som alla andra, och man önskar att han så ska förbli.

Men går det? När lovorden som började hagla över honom i samband med tredje plattan, »Trans­figuration of Vincent«, och med de sista två albumen antagit skepnaden av jättesnöbollar i rullning. När han alltmer framstår som den samtida amerikanska indiescenens – Death Cab For Cutie, My Morning Jacket, Cat Power, Postal Service, Bright Eyes, Shins, Rilo Kiley, Modest Mouse – om inte bästsäljande namn så dess visionära mittpunkt. När han i en tid av Irak-krig dess­utom väljer att kalla sitt nya album »Post-War« och i en hast förväntas vara det slags politiska språkrör han nog gärna undviker att stämplas som.

Kort sagt, det är mycket M.Wards musik ska klara sig från att bli påverkad av.

En öppen balkongdörr släpper in sval, fuktig höstluft. Tusentals små lampor och ljuskäglor på­minner om staden nedanför. Någon timme innan han ska gå på scen på Södra Teatern i Stockholm kliver M. Ward in i en tyst, öde festvåning högst upp i byggnaden på Mosebackes höjder. Med ett glas rödvin i handen undrar han påfallande högljutt om det är dags att börja festa.
Efter denna överraskande jovialiska entré lägger sig tonläget mer i nivå med hans lågmälda sång­stil så fort vi sätter oss i en mörklagd ände av lokalen. M. Ward uppskattar omtanken för hans musik, han verkar rentav synnerligen medveten om riskerna att dras med i ståhejet som alltmer om­ringar honom.

– Det är knappast svårt att se vilka effekter uppmärksamheten skulle kunna få, om det inte vore för att jag är »uppfostrad« med min fyra­kanals­porta. Den utgör mitt grundfundament och ingen eller inget kan ändra på det.

– Alla mina skivor utgår från portan. För mig är den en sorts försäkran om att idéerna förverkligas på ett så oskuldsfullt och otvunget sätt som möjligt. Man kan trycka »record« och göra vad man vill och säga vad man vill utan att behöva titta på klockan. När artister ska spela in är det väldigt vanligt att de gör det i Den Stora Studion. I ett nafs börjar pengarna flyga i väg, och på en gång för det med sig negativa vibrationer. Inte minst hämmar det friheten att experimentera och lusten att ha kul med sin musik.

En kort stund tittar han upp från den keps som annars döljer ögonen, särskilt som han hela tiden håller blicken snett nedåt mot en osynlig punkt framför bordet. Som alltid när denne trettio­två­åring ska säga något tar det tid. M. Ward yppar inte ett ord utan att först tänka igenom det noga. När svar dröjer extra länge är det lätt att tro att han har somnat där under kepsskärmen.

– Responsen på mina skivor är vad den är, den är bortom min kontroll, säger han lugnt. Om jag någonsin kommer att känna press någonstans ifrån skulle jag direkt bolla det vidare till mina managers eller mitt skivbolag. Min uppgift är, varken mer eller mindre, att laborera med musik och musikaliska idéer. Och att skriva låtlistor på vad jag ska spela vid mina konserter, sådana små saker. Mina tankar befinner sig väldigt långt ifrån eventuella reaktioner på mina låtar, i stället försöker jag lägga allt fokus på själva låtskrivarhantverket.

– Jag har haft turen att aldrig behöva jobba med PR-människor eller marknadsförare vars strategi varit att få mitt namn synligt på varenda parkbänk på Manhattan. Alla involverade har gjort sitt bästa för att låta musiken tala för sig själv. Vilket jag är mycket nöjd med.

Där har vi det igen, han har fått vara i fred. Mer och mer omskriven, prisad, älskad; ändå märkbart osynlig som person. Vi är vana vid att electro- och technoartister kan vara ansiktslösa, men för en singer-songwriter är det närmast ett måste med ett CV fullt av trubbel, mörker och oräkneliga egocentriska utspel.

Och allt det där kanske även M. Ward har inom sig, men då håller han det i sådana fall för sig själv. Få artister har nått samma status som han nu åtnjuter utan att personen bakom först lagts ut till allmän beskådan. Att han aldrig tvingats in i olika poser eller redovisning av privata detaljer gör att en lika oförstörd som mystisk aura ligger över hon­om, tät och ogenomtränglig som hans tjocka, burriga hår.

På så vis upplevs han måhända som en mer spännande person än vad han i själva verket är. Fast i slutändan är allt det där av underordnad betydelse eftersom det helt centrala och enda riktigt viktiga i bilden av honom är hans skivor, låtar och sound. Det är hans musikalitet och inget annat som gör att publiken dras till honom.

Den som händelsevis förväxlar hans anspråks­lösa framtoning med en småtråkig personlighet lär komma på andra tankar efter att ha sett M. Ward på scen. Till och från turnerar han med ett litet band, men på Södra Teatern den här kvällen är det bara han på gitarr, munspel och, i ett par låtar, piano.

Betydelsen av en ensam man med gitarr har sällan innefattat så mycket.

På något vis lyckas han vara överallt samtidigt, utan att framförandet tappar en sekund av närvaro. Han linkar omkring som en krökryggad Tom Waits-krumelur till gitarrtoner som är lika hisnande i sin virtuosa teknik som de är bedårande vackra. Låtar som »Chinese Translation«, »I’ll Be Yr Bird«, »Fuel for Fire«, »Today’s Undertaking« och »Paul’s Song« försätter oss i ett närapå overkligt tillstånd där gränserna mellan dåtid, nutid, fram­tid och fantasi luckras upp. Gamla kända slingor och textrader vävs ihop med tidigare obekanta fragment och melodier. När han loopar gitarren för att bygga upp bländande ljudväggar blir den redan surrealistiska atmosfären än mer magnetisk. Det mörka och det ljusa kompletterar varandra i perfekt harmoni. Sångerna saknar inte död, sorg och smärta men vägs upp av en inmurad tro på de goda krafter som i slutändan får oss att orka vidare.

Att just nu ta del av M.Ward live och på skiva är att uppleva en artist med total kontroll på all sin musikhistoriska förundran och bubblande kreativitet.

Lika vital som han är på scen, lika tillbakalutat avspänd är Matt Ward vid sidan av. Liknande inne­boende trygghet slår för somliga artister och vanliga dödliga över i självgodhet. Och skulle säkert kunna göra det även i detta fall om det inte vore för att han är så nyfiken, i allra högsta grad fortfarande på väg någonstans.

Även om Wards sångröst ofta liknas vid en skröplig gammal deltabluesgubbes betonar han vid flera tillfällen vikten av att alltid vara ung i sinnet. Att inte tröttna, att aldrig börja gnälla, att vara tacksam för varje dag som han får hålla på med det här. Trots att något som kan vara längtan anas i rösten vägrar han säga att det är jobbigt att vara borta från nära och kära, hemmets portastudio, Portlands höstregn och den friska vind som sveper in från Willamette River.

– Jag känner mig oerhört lyckligt lottad över att ha hittat något i livet som jag älskar att hålla på med och dessutom behärskar. För att inte riskera att stagnera gäller det att stimulera sig själv. Hela tiden mata in nya element som håller musiken vid liv. För att ta gitarren som exempel, där handlar det om att ständigt stämma om, spela med andra klanger, överraska. Greppbrädan måste vara omgärdad av en viss mystik, som gör att man inte tar den för given.

– Min musik, ända från början fram till nu, är bara en kompott av alla mina influenser. När jag i någon av mina låtar hör ett visst moll-7-ackord tänker jag på The Beatles. När jag hör C#9, som i »Undertaker«, tänker jag på Cole Porter. Varje gång associerar jag ackorden med artisterna som jag lärde mig dem av. I de flesta fall äldre musik…

– Det är klart jag känner samhörighet med alla vänner som sysslar med musik, men jag är inte någon som ägnar en massa tid åt att köpa nya skivor eller leta upp nya artister. Det blir mest gamla grejer, så det är inte konstigt att min inspiration kommer därifrån.

Hur blev det så?

– Bra fråga! [skratt] När jag växte upp, innan jag ens visste vad musik var, lyssnade mamma och pappa på Johnny Cash, klassisk musik och gospel. De första sånger som jag minns att jag slogs av skönheten i var psalmer som mina föräldrar sjöng i kyrkan dit jag fick följa med som liten, sånger som i flertalet fall skrevs i Europa på femton- och sextonhundratalet.

– Jag blev alltså invigd i den här musiken längre tillbaka i tiden än jag kan minnas. Det sägs ju att de fem första åren, trots att man inte kommer ihåg dem, är de som sätter störst prägel på en. I alla fall tror jag det var så för mig.

Om barndomens möten med musik satte sina outplånliga avtryck på M. Ward kan man säga att tiden på Cal Poly San Luis Obispo College i Kalifornien på nittiotalet blev identitetsstärkande och artistiskt förlösande. I egenskap av medlem i indierocktrion Rodriguez kunde han söka sig fram och göra de misstag som hans solokarriär i princip varit befriad från. Gruppens musikaliska inriktning sammanfattas rätt väl av att de på sitt enda album, »Swing Like a Metronome« från 2000, tol­kade såväl Sonic Youth som Townes Van Zandt.

Mer avgörande var att M. Ward, genom bandets producent Jason Lytle från Grandaddy, kom i kontakt med Giant Sand-bossen Howe Gelb. Den säregne ökenrockaren gav inte bara ut M. Wards första soloskiva, »Duet for Guitars #2«, på sitt bolag Ow Om, Gelb tog också med adepten på hans första europaturné någonsin. Utöver att spela lap steel åt Giant Sand fick Ward värma upp åt dem med sina egna låtar.

– Från dag ett har Howe varit en fantastisk vän och en stor influens. Vi pratar fortfarande med varandra ofta, har regelbunden mejlkontakt och så.

Han har en speciell förmåga att dra nya talanger till sig, eller om det nu är så att talanger dras till honom.

– Något är det, säger han och nickar instämmande.

– Vilket nog kan förklaras med att han är väldigt ung i sinnet, särskilt ifråga om musik. Han har alltid sina öron öppna. Det är också därför som han är en så lyhörd musiker och en så bra lyssnare.

Howe Gelb, som en dryg vecka efter Wards sverige­besök råkar vara på semester hos vänner i ett snökaotiskt Stockholm, minns sina första in­tryck av kollegan.

– Jag fick hans skiva och lyssnade på den ute på vägarna. Jag kände att det fanns någonting där: »Den här killen har jag inte hört det sista av«, typ.

– Från början var jag ovillig att ge ut plattan, jag visste att mitt lilla bolag inte kunde göra den rättvisa. Men ju starkare jag framhöll det skälet desto mer övertygad blev Matt om att jag skulle göra det… Och så blev det.

Vilken är hans största begåvning?

– Oj, jag har väldigt svårt att hitta ord för så­dant. Det är som när man får en angenäm smak i munnen, det bara känns rätt. Hans musik är en sorts tröst. Och i tider som dessa väger det ganska tungt.

Kalifornien var även platsen där M. Ward, efter ett tips från vännen John King (som har formgivit alla hans skivomslag), blev varse om John Faheys existens. På en gång blev Ward förtrollad av gitarristens fingerplockande »American primitive«-stilistik, gränsöverskridande folkblues, sparsamma ljudbild och nyttjande av fiktiva karaktärer. En helt egen liten ljud- och mytologivärld mitt i den stora världen.

Under de drygt tio år som gått sedan dess har M. Ward verkat för att hålla denna anda vid liv gen­om att i viss mån göra samma sak själv, om än med delvis andra musikaliska element. Under Wards ledning släpptes tidigare i år dessutom hyllningsplattan »I am the Resurrection: A Tribute to John Fahey«, med namn som Sufjan Stevens, De­vendra Banhart och Calexico.

– Hela grejen med Fahey – hans musik, koncept och liv – fascinerade mig. Som att han lånade från sådana som Skip James, att han skapade så mycket med bara en gitarr. Om de biografiska de­taljerna var tillräckligt för att få mig nyfiken var musiken en smärre uppenbarelse. På så många olika nivåer. I samma veva lyssnade jag även mycket på andra fantastiska gitarrister, som Eliza­beth Cotten och Mance Lipscomb, vilket inspirerade mig att ägna en massa tid åt att förbättra min egen högerhandsteknik. En ökad färdighet som i sin tur gav mig självförtroende att våga spela soloinstrumentaler.

– Sett till produktionen imponerades jag av den historiska vidd som Faheys skivor spänner över. Att korsa ett gammalt stycke från artonhundra­talet med samtida musik från nittonhundratalets mitt är en briljant idé, men inget man hör varje dag. Till och med hans skivomslag var häpnadsväckande genomtänkta, vid en tid när det inte var så vanligt.

M. Wards känslostarka album »Transfiguration of Vincent« var inte bara en titelmässig passning till John Faheys mytomspunna mästerverk »The Transfiguration of Blind Joe Death« från 1965, i själva verket tog det delar av sin inspiration från Faheys begravning.

– Det var dags att göra en ny skiva. Det är som David Lynch brukar svara på frågan om vad hans nästa film ska handla om: »Det blir den idé man råkar förälska sig i.« Vem vet vad man blir förälskad i om två–tre år.

– Och vad händer då? Jo, gitarristen som reviderat hela min uppfattning om instrumentet går bort – i Oregon, där jag bor. Så jag beger mig till minneshögtiden och får höra hans musik spelas av familj och kollegor i en hyllning till hans gärning. Musik har aldrig haft en lika överväldigande påverkan på mig som den jag fick höra där. Jag har heller aldrig varit med om att musik på så vis fått uppgiften att sammanfatta en människas liv. Egentligen är det naivt att ens försöka, men de där musikerna gjorde det och jag älskade hela idén med det.

Alla M. Wards fem album hänger ihop väldigt väl, från början till slut. Såväl i produktion och formgivning som ämnesmässigt. Studerar man dem i detalj upptäcker man snart att de på olika sätt även refererar till varandra. Varenda bit är en del av ett större pussel som i samlat skick gör att bilden av honom så sakteliga börjar få ett ansikte.

– När jag sätter ihop ett album går jag igenom alla mina portainspelningar för att hitta låtar som funkar ihop, antingen tematiskt eller efter hur de låter. Först slumpmässigt, sedan när jag hittar något som verkar passa ihop letar jag mer metodiskt efter sådant som kan komplettera det jag vill få fram.

– Förutom att jag med »Post-War« ville göra en skiva som i motsats till föregångaren blickar framåt var nog min vänstra hjärnhalva i behov av en tillflyktsort. En stilla plats bortom vår tids illavarslande rubriker om död och mord.

Är det till musiken du flyr undan verklighetens problem?

– Kanske. Men att söka sig in i sin egen musikaliska lilla värld är inte nödvändigtvis samma sak som att fly från den riktiga världen. Det borde uppfinnas ett ord som kombinerar »eskapism« och »optimism«. För vilken är egentligen skillnaden?

Det kan inte vara just det du försöker göra med dina låtar, att hitta ett stämningsläge som förenar de båda begreppen?

– Jo, det förefaller inte alls otroligt. Det är bara väldigt svårt för mig att få perspektiv på mina egna grejer utan att bli helt yr i bollen. I mitt huvud finns ett obegripligt invecklat nät av gamla låtar, nya låtar, egna låtar, covers, radiohits, låtar som jag aldrig lärt mig, låtar som jag skrivit men glömt, och så vidare.

– Låt mig formulera det så här: Jag är ganska nöjd med att kunna delegera uppgiften att ta reda på vad jag egentligen vill säga med min musik till någon annan. ■

ALBUM FÖR ALBUM

Duet for Guitars #2
Ow Om, 2000

Solodebuten kom till medan han hade lärarjobb i Chicago och vid lediga stunder pendlade till musikervännerna på västkusten. Gavs först ut av M. Ward själv, sedan »på riktigt« av Howe Gelb från Giant Sand. Än mer uppmuntran att satsa fullt ut på musiken kom när Ira Kaplan från Yo La Tengo skrev Ward ett brev och berättade hur mycket han tyckte om skivan, vars lågbudgetprimitivitet inte hindrar det omisskännliga soundet från att sitta redan här.

End of Amnesia
Future Farmer, 2001

Ännu mer ömt viskande sång, förfinade arrangemang och opolerat men ändå raffinerat gitarrspel fick recensenterna att på allvar sluta jämföra M. Ward med allehanda indietrubadurer. I stället börjar det refereras till namn som Django Reinhardt, Jimmie Rodgers, Louis Armstrong och Billie Holiday. Sångerna och deras inramning känns som hämtade från en svunnen epok som lyssnaren vet har funnits men lite luddigt tvekar på om man har egna minnen ifrån.

Transfiguration of Vincent
Merge, 2003

Det tidigare så tassande uttrycket antar en lite mer Tom Waits-bullrig skepnad på vad som också är hans mest utåtriktade skiva. Om än med bibehållen intimitet på ett album vars tema är döden; såväl en nära väns bortgång som förebilden John Faheys begravning står som inspiration för M. Wards första riktiga mästerverk. När han mot slutet med sömndrucken falsett sjunger David Bowies »Let’s Dance« som en godnattvisa från en bättre värld känns tillvaron på andra sidan inte längre lika skrämmande.

Transistor Radio
Merge, 2005

Hans andra mästerverk. Tematiskt, låtmässigt och till produktionen fulländat. En stilistisk triumf i nivå med Judee Sills Asylum-album, Tom Waits »Swordfishtrombones« eller Sparklehorse-underverket »Vivadixiesubmarinetransmissionplot«. Precis som dem liknar den inte något annat, i alla fall inget samtida. Skivan är en storögd hyllning till radiovågornas magi, på den tiden då det fanns kanaler där man aldrig kunde förutse vad för låt som skulle följa. Som för att understryka det finns här bredvid de egna låtarna personliga små tolkningar på alltifrån Bach till Beach Boys och Carter Family.

Post-War
Merge, 2006

Inte så mycket en kommentar till Irak-kriget utan snarare, som titeln indikerar, en skiva om tiden som väntar efter. Hur man ska kunna hitta rätt, läka och finna en mening med allt igen. Hur var och en ska orka gå vidare. Vilket i och för sig är en sorts kommentar, det med. Till det sätter M. Ward sin mest orkestrerade ljudbild hittills. Efter att i många år ha pratat om sin fascination för Brian Wilsons och Phil Spectors lager på lager-produktioner är det först här vi lyssnare hör resultatet.