Kool DJ Dust: The Disco Opera

KOOL DJ DUST
The Disco Opera
Service/Border
Betyg: 6

För inte så länge sedan skrev Svenska Dagbladets klubb- och musikskribent Stefan Thungren en krönika i sin tidning där han förvånat noterade att han numera lyssnade mer på Jeremy Spencer Band, Fleet Foxes och Steve Miller Band än på dansmusiken han växte upp med.
   »Detta ska inte förväxlas med någon elakartad gubbighet«, förklarade han pedagogiskt. »Vi har aldrig tidigare lyssnat på Jeremy Spencer Band, för oss är detta något nytt och oupptäckt, det handlar bara om att gå vidare. Hade vi däremot hållit fast vid att inget spännande har gjorts sedan prototechnons Cybotron hade vi däremot varit illa ute.«
   Huruvida Daniel »Kool DJ Dust« Savio är illa ute ska jag låta vara osagt, men marknadsföringen av hans debutalbum »The Disco Opera« bär tydliga spår av Thungrens tes, för övrigt hävdvunnen också i mode- och litteraturvärlden under senare år – att nittiotalets ansiktslösa DJ-kult är vår tids gubbrock.
   »Ringer du Daniel Savio, aka Kool Dj Dust, valfri dag i veckan är sannolikheten stor att han svarar från någon loppmarknad i Sundbyberg, Vällingby eller annan plats där chansen är störst att hitta skivor ingen människa på jorden bryr sig om, och kanske inte ens upphovsmännen själva vet existerar«, skriver skivbolaget Service i ett pressmeddelande som ju mer jag tänker på det alltmer framstår som klassiskt, återuppståndet nittiotalsgods.
   Det här är ju den traditionella skivsamlarens återkomst till svensk popmusik, en samlare inte helt olik den som under det förra decenniet formligen barrikaderade livsluften på svenska musik- och livsstilstidningar.
   I dag tycker de flesta av oss att vuxna män som letar i skivbackar efter soultolvor och popsinglar är lite märkliga – inte minst eftersom ny teknik gjort dem en smula överflödiga – men för tio år sedan var de renässansmän som åtnjöt respekt varthelst de visade sig.
   I viss mån blir jag därför lite förvånad när jag läser om Daniel Savio, eller Kool DJ Dust som han enligt vedertagen nittiotalslogik kallar sig som artist, och ser att han marknadsförs som en »spökarmé [som] sluter […] leden i frihetskamp mot trendryranneriet i klubbvärlden«.
   Jag trodde och hoppades att tjugohundratalet inneburit slutet för tanken att det finns »bortglömd« musik som en utvald skara, oftast män, ska »vaska fram«. Jag skriver hoppades, eftersom den sortens popmusik i nio fall av tio riktar sig till en publik bestående av likasinnade och redan invigda. Musiken blir en bekräftelse av publikens förkunskaper och saknar bärkraft utanför sitt sammanhang – »Hey, är det här Yuji Takahashi?« »Det kan du ge dig på!«
   Savios och Service framåtsträvan i det här fallet är alltså ingenting annat än nittiotalsmannens återuppståndelse – följdenligt utrustad med samtliga av genrens främsta kännetecken: en »eklektisk« och »fördomsfri« historiesyn, ogenerade stölder från »bortglömda« album och en lekfullhet som i slutändan framstår som ganska formbunden.
   Då: DJ Shadow. Nu: Kool DJ Dust.
   Det ska dock sägas att jag med ojämna mellanrum har ganska roligt i sällskap med »The Disco Opera«.
   Att jag känner mig tolv år gammal igen när jag lyssnar får ses som en anmärkning i marginalen, och säger kanske mer om min relation till svensk musikjournalistik än om Daniel Savio.
NIKLAS ELMÉR
2008-09-23