Grails: Doomsdayer’s Holiday
GRAILS
Doomsdayer’s Holiday
Temporary Residence/Border
Betyg: 8
Skivbolaget skriver att efter en kreativ och framåtblickande period på några år har Grails gjort en skiva som söker sig bakåt. Jag funderar ett slag över det påståendet som kan tyckas något märkligt. Men det stämmer nog. Eller snarare kan man säga att Portland-bandet inte är lika mån om att ta sig vidare och utöka det redan mångförgrenade soundet med ännu fler nya skott. De stannar upp, går tillbaka några steg och tittar inåt, går djupare mot kärnan.
Däremot inte sagt att de står stilla och trampar på samma fläck. Grails är ett av de absolut bästa banden som dyker ner i psykedelia och progrock från förr och hittar ett alldeles eget sound. Det kan vara mörkt och mystiskt som en skräckfilm, krypande och episkt men hela tiden med en organisk känsla, en puls som hypnotiserar.
Själv är jag en ganska harig typ, kollar sällan på skräckrullar, men gillar musik som nosar på området och »Doomsdayer’s Holiday« fungerar som ett imaginärt soundtrack. Det finns lite barnskrik, talade röster långt borta och något som nästan låter som förvrängda ljud från projektorer. Mörkret och tyngden är inget nytt, det här är ett band vars två första album gavs ut på Neurosis skivbolag Neurot – i dag släpper de ungefär varannan skiva på Important och Temporary Residence.
Ett annat Portland-band – Jackie-O Motherfucker, som säkerligen initialt influerade Grails – har varit ganska besatta av den amerikanska musikhistorien och tolkat traditionals och »Amazing Grace«. Två låtar på »Doomsdayer’s Holiday« heter »Reincarnation Blues« och »Predestination Blues», men det finns få ekon av gammal folk och blues – det är lättare att stundtals dra paralleller med japanska Ghost. Och den sista låten, »Acid Rain«, har mycket gemensamt med Pink Floyd.
I och för sig saknas de starka österländska inslagen från förra årets »Burning Off Impurities«. Men Grails kommer säkert att uppsöka Taj Mahal och Silkesvägen på nytt, här finns mycket annat att trollbindas av. Och det finns några spår från världen bortom Medelhavet, som på redan nämnda »Predestination Blues», där Alan Bishop från Sun City Girls gästar på lågt mullrande mantrasång.
Till sist kan det nämnas att trummisen Emil Amos är en flitig själ. Det sägs att han har över tusen låtar inspelade med lo-fi-soloprojektet Holy Sons. Och så är han sedan en tid ny medlem i dronemetalduon Om som besöker Sverige i november.
PM JÖNSSON
2008-10-07