Travis: Ode to J.Smith

TRAVIS
Ode to J.Smith
Red Telephone Box/Cooperative/Bonnier Amigo
Betyg: 6
 
Jag kan bara inte släppa det. Varje gång Travis nämns ser jag framför mig ett fantastiskt roligt inslag i »Da Ali G Show« där Travis ärkesnälle sångare Fran Healey gästar. Ali G formligen tar livet av honom, undrar varför inte »Travis« själv kunde komma, varför han inte bytt om (indietrendig t-tröja), påpekar att sminktjejerna nog skojat lite med honom (det uppåtkammade korta håret ser ut som en »buske«), säger att han inte förstår ett ord av vad skotten Healy säger.
   Och när så Healy ska framföra sin i sanning enerverande megahit »Why Does It Always Rain on Me?« påpekar Ali G att eftersom musiken är så usel så tänker han hjälpa till lite. Och vevar på med samplade polissirener, otajta hiphopbeats och som grädde på moset kommer en kader strippdansöser in och åmar sig kring en gravt generad Healy vid sin akustiska gitarr.
   Nå. Healy hämtade sig och Travis är nu framme vid sitt sjätte album. De första fem har i princip gått mig helt förbi. Jag har aldrig orkat bry mig nämnvärt om hela den våg av i min öron rätt menlösa »postbritpop« som Travis väl kan sägas vara del av.
   Men plötsligt. Plötsligt har något hänt. Kanske har de bara tröttnat på sig själva och vevar i gång nya albumets första låt »Chines Blues« som ett nyktrare men ändå härligt ylande Soundtrack Of Our Lives. Tydligen har de för första gången sedan debuten skrivit alla låtar på elektrisk gitarr snarare än akustisk, och därutöver spelat in hela kokafjongen på bara två veckor.
   Just det senare imponerar. För »Ode to J.Smith« är inte bara rockigare och extremt mycket skramligare än något de gjort tidigare, den är också bitvis snudd på experimentell och tryfferad med snygga, oväntade stick mitt i låtarna – med höjdpunkt i Radiohead-aktiga titelspåret »J.Smith«.
   Baksidan av allt detta är att Fran Healy låter aningen blek i den tilltuffade omgivningen och att grabbarna ibland känns väl uppspelta över att få banka på gitarrerna lite hur de vill.
   Men även om »Last Words« låter fånigt mycket Neil Young så gillar jag den. Och även om »Get Up« låter jättelikt någon aldrig utgiven B-sida från U2:s »Rattle & Hum«-era så är det kul att Travis (Travis!) försöker sig på ett så jordnära, rootsigt sound.
   Om det sedan är en bärande väg framåt eller ett sista krampaktigt ryck – det vete tusan.
PATRIK LINDGREN
2008-10-07