Keane: Perfect Symmetry




KEANE
Perfect Symmetry
Island/Universal
Betyg: 4

Den amerikanske regissören Mark Pellingtons musikvideo till Keanes »Everybody’s Changing« börjar med Pellington själv i bild, tårögd och med blicken fäst någonstans strax utanför bild.
   »Min fru Jennifer gick bort för sju månader sedan […] Hon blev fyrtiotvå år gammal«.  
   Därefter, i korta kvardröjande klipp, berättar människor från den stödgrupp Pellington började gå till tiden efter sin frus bortgång om sina personliga upplevelser av att förlora en närstående i några av de mest intensiva ögonblick jag sett i en musikvideo.
   Fram tills dess hade jag alltid avfärdat Keane, men efter att ha konfronterats med Pellingtons video började jag sakta att omvärdera deras musik.
   »Everybody’s Changing«, »This is the Last Time« och »Somewhere Only We Know« från »Hopes and Fears« har alla stundtals från otroliga melodier och understöds samtliga av ett själfullt pianospel av Tim Rice-Oxley som får Coldplays tidiga ballader att blekna vid en jämförelse.
   »Perfect Symmetry« är Keanes tredje album. Sedan »Hopes and Fears« har bandets sångare Tom Chaplin brottats med ett drog- och alkoholmissbruk som länge hotade att ödelägga Keanes framtid. »Det var en mörk period«, förklarade han öppenhjärtigt i en intervju med brittiska NME tidigare i år, »Men nu är jag sugen på att göra musik igen«.
   Av denna nyvunna livslust hörs tyvärr ingenting på »Perfect Symmetry«. Här låter Keane snarare som ett U2 runt »Pop«, ett pånyttfött Simple Minds eller en ironisk David Bowie runt »Scary Monsters« än som det melodistarka popband jag efter många om och men lärde mig uppskatta i och med deras debutalbum för fyra år sedan.
   På albumets första singel »Spiralling« sjunger Tom Chaplin yrvaket om människans ändlösa försök att förlika sig med tillvarons förgänglighet ackompanjerad av ett synthesizergroove från 1991. Glädjeutropen i refrängen – »Heeeey, we’re spajreeeliiing« – är ovärdiga en fullvuxen man. Stickets konfrontation med lyssnaren – »Did you wanna be a winner? Did you wanna be an icon? Did you wanna be the president? Did you wanna start a war? – obehaglig i sin passiva aggressivitet.
   Mark Pellingtons musikvideo till »Everybody’s Changing« drogs enligt rykten in efter att medlemmarna i Keane inte tyckt att den passat låtens ton och ursprungliga mening. Men om man söker upp den på Youtube och läser de medföljande kommentarerna dröjer det inte mer än ett ögonblick innan man inser att ingenting kunde vara mer fel.
   De melankoliska och underskattade balladerna på »Hopes and Fears« förblir Keanes enskilt främsta ögonblick, men det är bara där, i Mark Pellingtons video till »Everybody’s Changing«, deras musik tangerar livet självt.
NIKLAS ELMÉR
2008-10-14