Nitin Sawhney: London Undersound
NITIN SAWHNEY
London Undersound
Positiv-ID/Cooking Vinyl/Bonnier Amigo
Betyg: 7
Jean Charles de Menezes mötte sitt öde i Stockwells tunnelbanestation sommaren 2005. Den tjugosjuårige brasilianske elektrikern blev dödad av två poliser som har kallats C1 och C2, eftersom »hans beteende« övertygade dem om att han i själva verket var den med skräck och panik eftersökte självmordsbombaren Hussain Osman – en av Jean Charles grannar. Just nu pågår en rättsprocess i London för att reda ut om detta var rätt eller fel.
Att C1 och C2 gjorde som de gjorde kan skyllas på att de och deras ledning befann sig i ett ytterst pressat läge. Risken var överhängande att mängder med oskyldiga skulle dö och två tunnelbanelinjer raseras på sekunder. Men det kan också skyllas på den religion som förvandlar allt till svart och vitt.
Den kallas nolltolerans, dess påve är George W Bush, den har många utväxter till höger och vänster, dess riktiga namn är intolerans och den är civilisationens värsta fiende. Den har varit på tillväxt länge, men fick en rejäl skjuts framåt när några av dess tillbedjare flög in i World Trade Center i New York 2001. Dess lättköpta moral är att antingen är du med eller emot oss, det finns bara rätt och fel. Vi som ser poängen med avvikande figurer och deras udda beteende, vi som själva är avvikande ibland, har fått hålla oss på mattan sedan dess.
I bästa fall markerar mordet på Jean Charles den väckarklocka och vändpunkt som behövdes för att vi ska kunna andas både in och ut igen, klä oss som vi vill, prata och skriva om det vi vill, beblanda oss med oliksinnade. Men det kanske är önsketänkande. Vad juryn och domaren vid Oval Cricket Ground än kommer fram till i detta fall, så dog en man för intoleransen genom att avvika en smula.
Nitin Sawhney tror att dödsskjutningen markerar tillitens och oskuldens slutgiltiga död. Spiken i kistan för det multikulturella London han älskar och som har varit en smältdegel för allt, dessutom en förutsättning för hans egen ofta lyssningsvärda korsbefruktning av i stort sett alla existerande musikstilar.
Första låten på detta nya album heter »Days of Fire« och är ett samarbete med Natty, som var granne med både Jean Charles och Hussain Osman och därmed hamnade mitt i kaoset 2005. Texten skildrar händelsen utifrån tunnelbaneperspektiv och den nya tid de två tycker att de lever i, som en förvirrad sentida spegel av Robyn Hitchcocks formidabla »52 Stations«. Debatten är så het över incidenten (ett gott tecken i sig) att det av vissa uppfattas som ren blasfemi att ens använda den som underlag för en låt, ännu mer att ha mage att starta en platta döpt till »Undersound« med den. Som du har förstått tycker jag att även den som anses ha fel ska få uttala sig. I det här fallet blir det dock inte fel, i stället ett vackert melankoliskt vykort från två män som stannade upp och såg sig omkring i sin hemstad.
Albumet är fyllt av gäster, i en naiv iver från Sawhney att manifestera just samarbeten, möten, förståelse. Roxanne Tataei, Aruba Red, Tina Grace, Imogen Heap, Paul McCartney, med flera, valsar förbi med den äran – endast en låt är helt i hans eget namn. Med akustisk gitarr leder han i ljuvliga »Firmament« en trio på cello, flöjt och percussion försiktigt tillbaka till någon slags illusion av trygghet och samhörighet.
Liksom mycket av den finlemmade brasilianska låtskatt som till exempel Milton Nascimento står för har denna den brittiska världsmusikens Paul Simon ibland beskyllts för att fabricera intetsägande ljudvägg för poweryoga, fjolliga kaffebarer eller frisörsalonger. Det är lätt att förstå varför, inte minst med tanke på hur skolad, petig och noggrann Sawhney är. Det skär sig aldrig med buller och bång, nyanserna blir för marginella för rockskadade öron. Men orkar man ta sig ända in till benet i hans musik är det till slut just detta lättsamma som gör det så kul att lyssna. Även denna gång. Hoppas att det är hans världsbild som är felaktig, inte min. Men jag försvarar hans rätt att ha den, till sista andetaget.
MARTIN THEANDER
2008-10-14
