Ray LaMontagne: Gossip in the Grain

RAY LAMONTAGNE
Gossip in the Grain
14th Floor/Warner
Betyg: 4

Mitt minne sviker mig allt oftare. Men om mina hågkomster inte är helt havererade var jag lätt raljant när jag en gång i tiden recenserade »Trouble«, debutalbumet med denne lurvige New Hampshire-son. Där en herrans massa människor i honom verkade se »soul« eller »ny Van Morrison« fann jag mest någon som ville vara Ryan Adams, fast med lite mer raspig röst. Knappast skäl till obegränsat exalterade utrop.
   Ett intryck som för övrigt förstärktes med 2006 års uppföljare »Till the Sun Turns Black«. Och som ingalunda behöver revideras med fullängdare nummer tre från Ray LaMontagne.
   På »Gossip in the Grain« hittar vi Ryan Adams gamla producent Ethan Johns (som även var med på föregångarna), Ryan Adams gamla flamma Leona Naess och Ryan Adams gamla ballader från »Heartbreaker«-plattan, bara att de bytt namn till exempelvis »Let It Be Me«, »A Falling Through« och »I Still Care for You«.
   Även om produktionen är sjuttiotalssnyggt organisk och arrangemanget till »Sarah« bedårande är upplägget alltför övertydligt, för att uttrycka det hovsamt. Över helt album utvecklas det undan för undan rentav till en charad på temat »svårmodig singer-songwriter«. Killen är så känslig och så genuin att han får James Taylor att framstå som Bert Karlsson.
   Just att hans föresatser omöjligen kan missförstås talar onekligen till LaMontagnes fördel ur ett strikt kommersiellt hänseende. I dag ska man ju peka med hela handen för att folk ska förstå. Dessutom låter han inte så lite förtjust i sin egen sångröst, och i detta egots mest ohejdbara tidevarv är det antagligen att betrakta som en tillgång.
   Debuten gjorde dundersuccé i England, uppföljaren snudd på detsamma i USA och att han till skillnad från Ryan Adams de facto bryr sig kan säkert få den här skivan att fungera i princip överallt. Särskilt som han denna gång vill »öppna sig lite«.
   Jo tack, dörren står på vid gavel. Det är bara att traja in, göra det bekvämt för sig och slå upp en grogg i gillestugan till hjärtats förmak.
   Det som ändå inger hopp om upphovsmannen är att han i tjusigt betitlade »Meg White« visar antydningar till humor: »Oh Jack is great, don’t get me wrong/This is your song.«
   Det är väl egentligen det som är värt att lägga på minnet.
PIERRE HELLQVIST
2008-10-14