Cranes: Cranes




CRANES
Cranes
Dadaphonic/import
Betyg: 7

Jag har alltid tagit för givet att namnet Cranes syftade på flygande tranor, men tydligen var det hem-, hamn- och varvsstaden Portsmouths alla skylinedominerande kranar som syskonparet Jim och Alison Shaw inspirerades av när de bildade gruppen kring mitten av åttiotalet.
   Jag hade också helt missat att Cranes fortfarande ger ut skivor relativt regelbundet – trots att deras album från första halvan av nittiotalet hör till de mest intensivt lyssnade i min samling. Drömsk popmusik med skarp dramatik och en ständigt hotande skevhet som gav udd åt det hela.
   Drag fanns av samtida band som Slowdive och Cocteau Twins men Cranes hade dels en spännande dragning åt det avskalat kammarmusikaliska, dels förstås Alison Shaws särpräglade sångröst – späd som ett sorgset flickebarns. »Wings of Joy« från 1991 håller jag fortfarande för ett litet mästerverk.
   Cranes anno 2008 är inte riktigt där, men de visar sig definitivt ha åldrats med all värdighet i behåll. Detta självbetitlade album följer på »Particles & Waves« från 2004 och visar på ett band som lyckats med det svåra konststycket att ta med sig ett säreget uttryck, som lyckats jämna ut de yvigheter och extravaganser som hör ungdomen till utan att fastna i något utslätat och menlöst.
   Det är fortfarande atmosfäriskt, men på ett mjukare och rundare sätt, och framför allt enklare. Varsamt malande gitarrer och repetitivt klinkande pianon omgärdas av svävande elektronik och puttriga rytmer och drivs fram av Alison Shaws lika väna som nerviga sång.
   Ofta är det vackert. Alltid behagligt. Och låtar som »Panorama«, »High and Low« och »Worlds« skulle tveklöst platsa på en »Best of Cranes«-CD.
PATRIK LINDGREN
2008-10-21