Crystal Stilts: Alight of Night
CRYSTAL STILTS
Alight of Night
Slumberland/Dotshop.se
Betyg: 8
Att det har gått två år sedan skivan spelades in spelar ingen roll. Inte när det låter som att den lika gärna kunde ha producerats i Andy Warhol-relaterad New York-miljö cirka 1966 eller över några flaskor lager för mycket i East Kilbride 1984.
Den här typen av reverbdränkt dronepop – »fuzzy och lite mörk«, för att använda Brooklyn-kvartettens egna ord ur Josephine Olaussons intervju i Sonic #43 – äger en sällsam förmåga att aldrig gå out of style vad indiesammanhang anbelangar. Sannolikt för att detta sound är indiepop. Allt annat bara variationer, förskjutningar, stickspår eller förolämpningar. Här är fundamentet. Varför fläcka ner något från början perfekt?
I rakt nedstigande led från Velvet Underground, Joy Division, The Jesus And Mary Chain, The Vaselines, Yo La Tengo, Galaxie 500 och en hel hop av Flying Nun-band träder så Crystal Stilts på gängliga ben fram utan minsta skam i kroppen.
Ut ur ljuset rakt in i mörkret.
Texterna uppehåller sig helst – »I sit in the window watching my days from a safe distance«, som Brad Hargett slår an i öppningslåtens allra första rad – vid småtimmarna. Musiken låter som att den spelats in då. Ingen orkar riktigt ta i eller ens öppna ögonen. Surfgitarrer, nedtonat tamburinrassel och spöklika orgelslingor lånade från gravplundrande garagerock smyger in och ut ur ljudbilden.
Även om det är musik som helst dansar för sig själv vill man väldigt gärna följa dess väg genom natten.
PIERRE HELLQVIST
2008-10-28