Parker Lewis: Parker Lewis




PARKER LEWIS
Parker Lewis [download]
Mad For It
Betyg: 8

En lättjefull slöja gin draperar fortfarande martiniglasets vägg, letar sig sakta neråt. Nyfiket betraktar jag omgivningen genom den; ljuset bryts, dörrkarmarna skevar. Längs bordets kant dansar toner, slår små saltomortaler.
   Så rasslar projektorn bakom mig till, spottar celluloid, tystnar. Filmen som är Parker Lewis självbetitlade fullängdare har ännu en gång nått sin sista sekund.
   Drömmeriet avbrutet, tid för ytterligare reflektioner.
   Stockholms-bon Emil »Parker Lewis« Johansson är en regissör av rang.
   »Parker Lewis« är en väldigt bra rulle.
   Dess förtexter är förstås satta i vit Windsor-EF Elongated mot svart bakgrund, Woody Allens bomärke. Utgångspunkten sålunda presenterad; Allen är den ännu levande anden som svävar över hela skivan. Staden New York som en estetik, ett livsval, en verklighet och en dröm. Romantik i vardagen, hjärtesorg, neuroser, komik. Du finner detta i »Annie Hall«, du finner detta i »Parker Lewis«.
   Samtidigt sprakar »Parker Lewis« bildspråk mer än något av Allens verk; luftig technicolor och snyggt skurna kulisser löser av varandra, drar ens associationer i riktningen som stavas musikalerna »Paraplyerna i Cherbourg« och »Moderna Millie«. Eskapism för alla sinnen, absolut, men ändå en eskapism rotad i jord.
   Även dramaturgiskt bjuds på en resa, allsköns sinnesstämningar radas upp i »Parker Lewis«; himlastormande eufori, vemodigt kontemplerande, flyktbenägen diskbänksrealism. Pet Shop Boys dramatiska pärla »I Want to Wake Up« – »I stood at the kitchen-sink my radio played/songs like ’Tainted Love’ and ’Love Is Strange’«, ni vet – är en beröringspunkt till det sistnämnda, den kongeniala videon till Orbitals »Halycon« är en annan.
   Återstår då bara att avsluta med några ord om »Parker Lewis« soundtrack och vårdande av detaljerna. Detaljerna: I Jockey Slut #11 (december/januari 1997/1998) målade DJ:n David DePino upp en scen från den legendariska New York-klubben Paradise Garage. »I’ve seen nights where everyone was rushing around to get things open and they’d forget something like cleaning the mirror-balls«, berättade han. »It’d be one o’clock and Larry would run on to the dancefloor with a ladder to clean all six mirror-balls.«
   »Larry« är givetvis Larry Levan, mannen som upphöjde att spela skivor till en konstform.  Visserligen är inte »Parker Lewis« i hans klass, men idén delar de. Musiken först, men spegelbollarna måste också putsas för maximal effekt.
   Soundtracket – som är genomgående allt ovanstående, som penetrerar varenda vrå av ovanstående, som är ovanstående – pulserar konkret av pur pop, pur pop minnande om Ratata, Jens Lekman och David’s Daughters ZTT-dänga »Is This Love?«. Synnerligen melodiösa och storslaget orkestrerade figurer för mängder av instrument driver framåt, blänker. Loopar som bygger smärre mästerverk. Parker Lewis övergripande röst som siktar på crooner men hamnar i trädtopparna, så väldigt gott så.
   Från platsen på hyllan plockar jag ner flaskan med gin, fyller glaset, garnerar med ett par droppar vermouth. Vevar sedan i gång »Parker Lewis«, femte gången i kväll. Bioduken blinkar till liv, börjar räkna ner.
JOHAN JACOBSSON
2008-10-28