Richard Lindgren: A Man You Can Hate

RICHARD LINDGREN
A Man You Can Hate
Rootsy/Border
Betyg: 6

»A Man You Can Hate« är en dubbel-CD med arton låtar. Artistiskt självmord eller en logisk följd av ett konsekvent konstnärskap? Nå, Richard Lindgren har aldrig riktigt följt givna mallar. Malmö-låtskrivaren har spelat sin musik lite som han känner för. Han har varit mannen som gör vad som faller honom in.
   Så också denna gång. Vi får precis det han vill ge oss. Man skulle egentligen inte kunna önska sig mer: en konstnär i kontroll över sitt utövande.
   Låtarna på plattan rullar på – den ena efter den andra – i sakta mak. Det är aldrig dåligt, men inte heller tillräckligt medryckande för att man ska övertygas fullt ut. Soundet är så nära man kan komma det som Bob Johnston karvade fram till Dylan under inspelningarna av »Blonde On Blonde«: varmt, organiskt, analogt. Och lite småtrist.
   Texterna håller sig knappt flytande i självömkansgölen. Det är nästan så att Steven Patrick Morrissey framstår som en clown i jämförelse. Livet är hårt, det vet alla av kvinna född. Men det är nyanserna som gör skillnaden. Breda penseldrag av svart dödar klangerna. Det finns faktiskt dagar av hopp. Jag vet; för jag har själv sett dem.
   Till stora delar är det ändå respektingivande musik, det här. Fylld av innerlighet och ärligt menat uppsåt. Det håller bara inte hela vägen fram.
   Kamikazepiloten inom mig applåderar givetvis det nästintill debila beslutet att släppa en fullmatad dubbel på ett oberoende svenskt bolag i dessa fildelartider, men den omdömesgilla kritikern konstaterar samtidigt nyktert att plattan hade mått bra av att redigeras ner till en enkel-CD.
TONY ERNST
2008-11-11