Joseph Arthur & The Lonely Astronauts: Temporary People

JOSEPH ARTHUR & THE LONELY ASTRONAUTS
Temporary People
Lonely Astronaut/Fargo/import
Betyg: 7

Joseph Arthur slog med dunder och brak ner i min värld med den melankoliska låten »In the Sun«, en sådan där självklarhet som är tidlös redan första lyssningen. En låt som kan och bör kickstarta en singer-songwriterkarriär. Peter Gabriel, Michael Stipe och Chris Martin har sjungit in låten, den har dykt upp i minst sex amerikanska TV-serier, vilket väl säger något om hur snabbfästande den är.
   Sedan dess har Arthur vuxit till en större, mer meriterad och respekterad artist vars karriär jag följt lite på avstånd. Utan att jag har hört något som når upp till »Come to Where I’m From« från 2000, plattan där »In the Sun« finns.
   Det gör inte heller mannens andra platta med kompbandet Lonely Astronauts, men det tror jag inte heller är meningen. Ur högtalarna strömmar nämligen Ryan Adams-vibbar. Och det inte bara för att Arthur, precis som Adams, varit inne i en period av alltför stor kreativitet och alltför få filter (tidigare i år har Arthur hunnit släppa fyra EP, inga låtar därifrån dyker upp här). Snarare för att Lonely Astronauts verkar fungera som Adams kompband Cardinals. Ett kollektiv att smälta in i, en möjlighet att skruva ner på pretentionerna som följer med att vara en lidande konstnär. Arthur i Lonely Astronauts-läge verkar mest vara inställd på att skriva raka rocklåtar utan någon större tanke på om vi hört dem förut.
   »There must be twenty-five different people living inside me, all the time«, sjunger Arthur i den inledande titellåten. Det är i alla fall några rockgubbar som svävar över första halvan av »Temporary People« – titellåten andas Neil Young, »Faith« får till ett tryck á la Jagger/Richards i refrängen och »Dead Savior« är nästan löjligt mycket Dylan runt »Blonde on Blonde«. Gamla uttjatade referenser, men Arthur med anhang förvaltar bra.
   Allt behöver inte alltid vara på så blodigt allvar. Ibland räcker det att skriva tillräckligt bra rock’n’rollpastischer för att man ska vilja lyssna om och om igen. För även om låtskrivaren på sina ställen närmar sig det banala (översätt refrängen »If you’re gonna leave, you should say goodbye«) håller han hela tiden melodierna högt.
   Det räcker så långt att jag förtränger fortsättningen på titellåten med denne väldokumenterade missbrukare vid mikrofonen: »and some of the are them are always reaching for the needle, just to try to calm this vicious mind.«
   Det bottenlösa djupet, det svartaste svåra, sparar han nog till nästa soloplatta.
ANDERS DAHLBOM
2008-11-18