Supersuckers: Get It Together!
SUPERSUCKERS
Get It Together!
Abstract/Sound Pollution
Betyg: 5
Om Hellacopters hade ångrat sig och valt att inte kasta in handduken för några veckor sedan.
Om gruppen i stället fortsatt att spela in, turnera, spela in i tio år till.
Då kunde Nick Royale ha slutat som en variant av Eddie Spaghetti.
Det är nu ingen komplimang.
Inte för att det egentligen är något fel på Supersuckers basist, sångare och frontman. Gänget från Tucson firar tjugo år i år, hela tiden med Spaghetti glatt vajande rock’n’rollfanan högt. Supersuckers – och Spaghetti med, vid närmare eftertanke – hör till den sort som du egentligen vet allt om när du hör deras namn. Kvartettens bandnamn luktar små klubbar med lågt i tak, skön attityd och en ganska stor gnutta humor.
På »Get It Together!«, bandets ungefär sjunde fullängdare (diverse samlingar och liveplattor ej inräknade), är de väldigt långt ifrån att uppfinna hjulet igen. Själva yrar de om att det här är deras bästa platta hittills, att nye trummisen är en gud bakom pukorna, att produktionen är helt fantastiskt. Det är okej, så ska en grupp låta som hållit på ett tag. De vet förstås att ingen direkt blir förvånad av att samma gamla gruffliga cowboypunk med skit under naglarna och leende textrader väller ut ur högtalarna.
Det är väldigt svårt att tycka illa om en grupp som kallar låtar för »I’m a Fucking Genius« och en gång döpte en platta till »How the Supersuckers Became the Greatest Rock and Roll Band in the World«. Samtidigt gäller det att Spaghetti håller sig inom de givna ramarna; good times-rock med noll tankar på morgonen efter. Jag skruvar på mig direkt när jag hör honom sjunga: »I’ve been thinking about dealing marijuana/sneak it out to the casino on the sly.« Det är inte en textrad för Supersuckers. Rynkan försvinner med nästa rad: »But I won’t, you can rest assure/it’s ridiculous and it’s absurd.« Tänkte väl det. Spaghettis filosoferande sträcker sig inte, bör inte sträcka sig, bortom närmsta bardisk.
Kanske hade Supersuckers varit ett roligare band att minnas om de lagt av för tio år sedan, då de försvann från Sub Pop och de större strålkastarna. Men vem är jag att tycka? Live räknar jag med att Eddie Spaghettis gäng fortfarande står för en underhållande rockshow varje kväll som med fördel upplevs i sällskap av alkohol. Att »Get It Together« sedan inte innehåller mycket vi minns om ett år utan mer låter som något Donnas ratat är därför ganska oväsentligt. Skivan ska väl mest krängas efteråt i merchståndet, till svettigt euforiska konsertbesökare.
ANDERS DAHLBOM
2008-11-18
