Fennesz: Black Sea

FENNESZ
Black Sea
Touch/Dotshop.se
Betyg: 8

Det är en speciell känsla att närma sig en skiva på Touch. Dels är det ett skivbolag med extrem lägstanivå. Jag har många luckor i deras omfångsrika katalog (Touch startade redan 1982) – men har aldrig hört något ointressant från deras håll. Man kan nog köpa i princip vad som helst på Touch utan att bli besviken. Och skulle inte musiken falla i smaken kan skivan ändå vara en anledning till fascination. Skivomslagen, förpackningen, är alltid en njutning för ögonen. Jon Wozencroft – som driver Touch tillsammans med Mike Harding – lägger ner mer tid än de flesta på att skapa estetiskt tilltalande omslag som kommunicerar med musiken.
   Christian Fennesz nya album »Black Sea« är inget undantag. Omslagsbilden är ett fotografi med stark associationskraft. Det ser ut som trasig tågräls, eller något liknande, som går ut mot havet. Långt in i bilden stora hus, antagligen fabriker, bortom vattnet. Ebb och flod. Dova, matta färger. Öppna skivan och infotexten, som man måste läsa nära en stark lampa, ligger på mörkt grå färg, med bubblor och kludd (kanske havet även här) som fångar blicken. CD:n har tre färger. Bilden på baksidan är antagligen geologiska formationer, en jordskorpa, berg från flygfoto. Eller så kan det vara elefanthud. Jag tittar länge, glömmer nästan bort att lyssna på skivan…
   I början: besvikelse. Eller kanske snarare alltför stark igenkänning. Christian Fennesz har varit med om att forma dagens elektroniska musik. Med rötter i punk, pop och influenser från band som My Bloody Valentine tog han gitarren in i ett varmt, transparent och skimrande klanglandskap med »Endless Summer« (2001) som konstnärlig fullträff. Förra soloalbumet »Venice« var mer ambient, vacker, romantisk; låtarna hängde ihop, som kapitel i en och samma berättelse.
   Uppföljaren – efter fyra år med diverse sidoprojekt, ett album med Ryuichi Sakamoto till exempel – känns som en logisk fortsättning på »Venice«. En ljudbild som närmar sig det symfoniska, med olika lager av elektroniska ljud och gitarrmanipulationer som går ut och in i varandra, berikar varandra. Soundet är magnifikt. Ingen kan göra Fenneszmusik som Christian Fennesz.
   Och även om jag efter tolv, tretton lyssningar fortfarande hade önskat fler nya grepp växer det svarta havet sig större och större, sväljer mina invändningar, jag låter mig bäras med av vågorna, simmar runt i österrikarens djupborrande musik, fastnar i ett nät, kan inte ta mig upp, vill inte ta mig upp.
   Två samarbeten sticker ut. På »The Colour of Three« ligger Antony Pateras preparerade piano och skvalpar inne i den storslagna electronicatunneln. Småljud som man till en början knappt lägger märke till, men som kommer in mer och mer under andra halvan av låten och som i närstudier med hörlurar får en egen sorts skärpa. Blinkande ljus i diset.
   »Glide« är från början en liveupptagning från en konsert Fennesz gjorde med nyazeeländaren Rosy Parlane (som också släppt skivor på Touch) som sedan bearbetats i studio. Ett mäktigt bygge, enkelt på ett sätt, det ökar och ökar och ökar, en melodi knackar på dörren, vidrör en smärtpunkt, det är så jävla vackert, förlösande, hela världen stannar upp, musiken avtar, glider iväg, försvinner.
   Kan man gå in i ett skivomslag? Ja, en stund. Det gör jag nu. Hej då.
PM JÖNSSON
2008-12-09