Jordbävning? Inbrott? Apokalyps? Nej, skivras
Sedan en tid tillbaka är jag i hemmet förvisad från sovrummet om nätterna.
Nej, det beror inte på att jag varit ute på rackartyg och ska få lida köttslig pin. Det handlar om att mina obekväma arbetstider riskerar att störa den ibland lättväckta unga fröken som med obekymrad pondus rivit upp de flesta av hushållets rutiner. Och har man lärt sig en sak av utökat medlemskap i familjen så är det att när den lilla sover ska hon få sova, inte mer med det.
I stället är det i vardagsrummet jag möter John Blund. Även om det på sistone har varit figurer med helt andra namn – och avsikter! – som ganska handgripligen har gjort närmanden.
Madrassen är nämligen placerad alldeles invid en av vinylhyllorna. Det må låta som en skivdåres lätt sjuka dröm att kinesa jämte dessa raspiga, väldoftande, färgstarka och inte sällan syndfulla skönheter.
Inledningsvis var det också en fröjd. Att det sista man gjorde i vaket tillstånd var att ligga och kika på »P«-ryggar tillhörande Graham Parker, Sandy Posey och Prince väckte både otaliga minnen och somliga bortglömda lustar – inte minst vikten av att snart återstifta bekantskapen med den där låten (»Three Martini Lunch«!), och den där (»Deep in Kentucky«!), och den där (»Condition of the Heart«!)…
Ja, det blev lite som en mer urbaniserad version av att räkna får.
Snart uppdagades dock en baksida. En smärtsam sådan. Jag borde väl ha fattat vad som var att vänta när jag en morgon vaknade med Joel Alme tätt intill mig på madrassen.
Saken är den att längst ut på kanten på varje plan i vinylhyllan står även staplar med CD-skivor som ännu inte bokstavssorterats in i sina avsatta utrymmen. Vänner av mp3-filer och streamad musik må himla med ögonen, men jo – jag håller på så fortfarande; med stolthet, noggrannhet och oförminskad lust. För somliga av oss är musik inte bara att lyssna, det är även att titta, lukta och känna.
Men någon hejd på den rent fysiska upplevelsen får det förstås vara.
Staplarna växte sig högre och alltmer ostadiga för varje dag. Det var bara en tidsfråga innan de skulle börja svikta. Och vad som började lite trevande med en rännstensromantisk göteborgare, vars ankomst i min omedelbara närhet noterades först då jag la handen på honom en morgon, utvecklades nästa natt till ett bryskt, för att inte säga skräckfyllt, uppvaknande.
Det är allt annat än angenämt att från djup sömn ryckas till liv av att den trubbiga kanten på Herman Dunes »Next Year in Zion« i jewel case landar på din haka. Och som man i lätt omtöcknat skick försöker komma underfund med vad som egentligen pågår (jordbävning? inbrott? apokalypsens slutliga ankomst?) störtar så Fleshtones julplatta »Stocking Stuffer« ner på en ömtålig punkt strax ovanför ögonbrynet.
Jag som trodde att jag aldrig någonsin skulle få skäl att bli förbannad på Fleshtones.
Men insåg snart, sedan madrassen flyttats till lite mer säkra domäner, att jag knappast kan lasta Peter Zaremba och hans manskap för att jag ännu inte tagit mig tid att sortera skivor. Det kunde ju dessutom ha varit någon annan, lite mindre stryktålig, individ som hade fått en massa bråte över sig.
Sarkastisk vän av oordning inflikar då möjligen: »Ja men är inte det ett övertygande argument till varför du ska skrota skivorna och helt övergå till ljudfiler i datorn?«
Alls icke. Däremot blir barnsäkra skivhyllor nästa utmaning i livet.
