Antony And The Johnsons: The Crying Light
ANTONY AND THE JOHNSONS
The Crying Light
Rough Trade/Border
Betyg: 7
Redan på sitt andra album »I am a Bird Now« behärskade Antony Hegarty till fulländning ett musikaliskt uttryck det i vanliga fall tar artister flera decennier att nå fram till.
På skivans svartvita omslag blickade en döende Candy Darling, skådespelare berömd från Andy Warhols sextio- och sjuttiotalsfilmer, uppgivet in i kameran från sin sjukhussäng och i inledningsspåret, den mollstämda »Hope There’s Someone«, sjöng Antony »Hope there’s someone, who’ll take care of me, when I die« ensam vid en flygel och själens avgrund.
I Sverige jämfördes han med Nina Simone och Boy George, och i sin recension av skivan i den anrika amerikanska rocktidningen Rolling Stone kallade David Fricke honom för »a ghost-white giant with a voice of singular majesty«.
Så här tre år senare är det svårt att se vad Antony egentligen åstadkom då som rättfärdigar den sortens lovord. Han har visserligen en fantastisk röst, men som artist verkar han i en tradition lika uråldrig som olidligt konservativ.
Ord som »utanförskap« och »särling« användes ofta för att skilja honom från flocken i texter om hans musik, men i en rockhistorisk kontext finns verkligen ingenting apart med Antony Hegarty. Han definierade redan från början sig själv som arvtagare till sångare och underhållare som Klaus Nomi och en ung David Bowie – extroverta artister som använde sig av rösten inte bara som verktyg för historieberättande, utan också som tänjbart och versifierat instrument. Han är i första hand en genreförvaltare och estradör på så vis, i andra hand sångare och kompositör.
Därför blev jag alltid en smula förvånad när hans röst omskrevs som »ett öppet sår« eller »smärtsamt uppriktig« i samband med »I am a Bird Now«. Helt enkelt eftersom det alltid varit så uppenbart att Antony sökt just den effekten. Svärtan i hans musik är en genreingrediens och såtillvida konstruerad, just som euforin hos Håkan Hellström eller humorn hos Jens Lekman är konstruerad. Det gör den naturligtvis inte sämre, men sett som musikjournalistisk iakttagelse är det inte genialt att på det här sättet påpeka det självklara; lika tonsäkert som att säga att det är roligt att titta på stå upp-komik.
På »The Crying Light«, sitt tredje album, återanvänder Antony Hegarty dramatiken från genombrottsplattan. Men musiken balanseras inte, som i fallet »I am a Bird Now«, upp av samma sardoniska humor. Här finns ingen »Fistful of Love« som kontrast till melankolin i »Epilepsy is Dancing« eller det vackra titelspåret. Röstakrobatiken tar ofta över på bekostnad av den musikaliska variationen, och om det inte vore för »Kiss My Name«, genialiskt stråkaccentuerad av Christopher Rouse lärjunge Nico Muhly, eller »Aeon«, den enda låt på skivan som närmar sig ett modernt uttryck, skulle »The Crying Light« till syvende och sist låta som en lång, utdragen ansökan till musikhögskolan.
Antony har en förtvivlat vacker röst, men han anstränger sig så intensivt för att trollbinda oss med den att sångerna ofta mynnar ut i långa, utdragna gymnastiska övningar snarare än i den sortens dramatiska storverk som gjorde »I am a Bird Now« till en unik och omvälvande upplevelse för tre år sedan.
Det är svårare att bli imponerad den här gången, kanske eftersom en röst som Antonys aldrig drabbar en hårdare än första gången men också eftersom musiken är mindre påträngande nu – och således mindre angelägen.
Men här och var, när han tar ett steg tillbaka och låter musiken tala för sig själv, är det fortfarande gripande att följa hans resa i tiden. Som i inledningsspåret, den mollstämda »Her Eyes are Underneath the Ground«, när han sjunger »Rest assured your love is pure« och inom loppet av några få sekunder närmar hans sig intimiteten hos sina föregångare Klaus Nomi och Nico.
Det är fasansfullt och vackert, och en oerhörd inledning på ett album av en artist som redan efter tre album behärskar ett musikaliskt uttryck det i vanliga fall tar artister flera decennier att nå fram till.
NIKLAS ELMÉR
2009-01-13
