Laleh: Me and Simon

LALEH
Me and Simon
Metronome/Warner
Betyg: 3

Fiskbullar, deklarationspapper, svenska folkets oreserverade kärlek till Lars Winnerbäck.
   Det finns mycket jag inte förstår.
   En annan personlig nöt är Laleh Pourkarims musik. Då inte så mycket tjugosexåringens stora framgångar sedan debuten för fyra år sedan. Jag inser att det finns något som folk går i gång på med Lalehs flerspråkiga pop som jag själv inte fattar. Det är okej, man kan inte fatta allt.
   Det jag inte förstår är varför jag blir provocerad av Laleh.
   Det här borde ligga mig varmt om hjärtat – singer-songwriter med stor talang som på egna villkor styr och ställer i sin musikvärld, gör precis som hon vill och inte verkar bry sig ett dugg om såna som gnäller som jag. Efter några dagar med hennes tredje fullängdare i lurarna försöker jag därför komma på vad det är med temperamentslösa, mjukt anslagna visor som inte vill någon något illa som får mig irriterad.
   Och så slår det mig att det är just därför som jag irriteras. Bristen på något riktig nerv, någon vilja med alltihop. För många är säkert »Me and Simon« ytterligare ett bevis på vilken underbar låtskrivare Laleh är. För mig är skivan några kompositioner jag nynnar med i (»Farda«, »The End« och framför allt »Bjurö klubb«) men mest fler intetsägande textrader, mer Di Leva-flummerier, ytterligare ackord staplade på varandra som inte leder mig någonstans.
   Jag förstår och respekterar verkligen att Laleh brinner för sin musik. Jag förstår bara inte varför hon vill att jag som lyssnare ska vara delaktig.
   »Jag vill inte attackera folk«, sa hon till Svenska Dagbladet i veckan, apropå sin musik. Nej, precis, jag hör det. Men se, det vill jag gärna att du gör.
   Så: börsen, regler i snooker, att folk skrattar åt Jim Carrey. Och Lalehs musik, som sagt.
   Saker jag inte förstår mig på.
ANDERS DAHLBOM
2009-01-20