Wiley: See Clear Now

WILEY
See Clear Now
Eskibeat/Asylum/Warner
Betyg: 3

För att inleda med en ganska tung och pretentiös not, den franske diktaren Rimbaud deklamerade en gång: »Jag är en annan.« Ett påstående som jag undrar om det inte är själva nyckeln till varaktig framgång på den populärkulturella arenan. Förrförra årets Dylan-film »I’m Not There« gjorde ett nummer av att en av vår tids största musikstjärnor är en evig shapeshifter, antropologerna skulle nog kalla honom trickster. En artist som tycks kunna göra anspråk på autencitet genom att aldrig presentera något tydligt avgränsat jag. Som genom att ständigt glida in och ut ur roller undgår att definieras av en viss epok, ett visst sound eller en viss typ av värderingar.
   Det är knappast ett unikt beteende. Aktörer med förmågan att skifta karaktär och utseende återkommer i de flesta kulturers myter och berättelser, även om den koloniserade delen av världen av uppenbara skäl tvingats använda sig av förmågan att transcendera gränser och identiteter för både gudar och människor mera frekvent.
   Inom hiphopen är shapeshifting och spel med identiteter en självklarhet (även om det väl bara är ett fåtal som drivit det lika långt som Kool Keith). Trots att den brittiska grimescenen i mångt och mycket vilar på samma kulturhistoriska premisser som Dylan och hiphop tycks den inte lika benägen att hoppa över skacklarna. Det trögrörliga brittiska klassystemet är kanske en förklaring, när språk är klass blir det onekligen svårare att ägna sig åt rollspel. Wiley har i likhet med många av sina landsmän svårt att rucka på ordningen. Förändring tycks kräva en biografisk förankring av något slag. En otacksam, för att inte säga plågsam, sits när man beaktar det tempo och de villkor som präglar musikbranschen på tjugohundratalet.
   Wiley har etablerat sig själv som en kylig, kantig artist som föredrar distade, osköna tonkombinationer framför de mer poppiga tongångar som gjort exempelvis Dizzee Rascal till ett säljande namn i samma genre. En arg röst från det frusna, störda England som förmodligen ter sig som en urspårad opiumhallucination för en genomsnittlig Tory-anhängare. Den formella sfären har mycket riktigt stängt dörren i kraft av den av makten konstruerade diskursen kring musik och våld. Därmed återstår ett försörjningsproblem och en marginalisering som varit dödsstöten för så många artister genom åren.
   »See Clear Now« är ett småcyniskt titulerat försök att hitta en bredare, men samtidigt snålare publik. Entreprenören Wiley klär således sitt verk i referenser från de senaste årens mest populära och trallvänliga; lite Hot Chip, lite Mark Ronson. Själv går han på autopilot. Jag minns inte någon av låtarna efter genomlyssningen, en ganska sorglig kontrast till vår tidigare relation. Det är som att höra Pollock måla näckrosdammar. För Wiley driver ingen »Never Ending Tour«. Och »See Clear Now« hade troligen bara blivit ett bra album om målet var att göra renodlad pop under ett helt annat namn. Genom att vara någon annan i en helt annan genre. Som Dylan skrev i dikten »Advice for Geraldine«, »When asked to give your real name, never give it.«
JENNY SÖRBY
2009-01-20