Bruce Springsteen: Working on a Dream

I en av sina märkligaste och allra största sånger promenerar Bruce Springsteen ensam längs Benjamin Franklin Bridge i Philadelphia och sjunger i första person, knappt märkbart, några av de starkaste rader han skrivit.

»I was bruised and battered and I couldnt tell what I felt/I was unrecognizable to myself/I saw my reflection in a window I didn’t know my own face/Oh brother are you gonna leave me, wastin’ away/On the streets of Philadelphia.«

»Streets of Philadelphia« spelades in på förfrågan av regissören Jonathan Demme till den prisbelönta storfilmen »Philadelphia« från 1993, där Tom Hanks spelar en aidssjuk advokat, och gavs ut som singel året därpå.

Springsteens texter hade ditintills alltid kretsat kring den utsatta människan, men aldrig, som i »Streets of Philadelphia«, iklätt sig hennes kläder.

»I walked the avenue til my legs felt like stone/I heard the voices of friends vanished and gone/At night I could hear the blood in my veins/Black and whispering as the rain/On the streets of Philadelphia.«

Kroppen som slagfält. Philadelphia som ett själens mikrokosmos, himmel och helvete inbegripet i varje enskilt andetag.

Jag kan fortfarande inte, femton år efter att jag hörde den första gången, förstå hur Bruce Springsteen någonsin kommer att kunna överträffa de raderna.

Av samma anledning rycker jag alltid på axlarna när grånade musikkritiker talar i tungor om The E Street Band, om Roy Bittan-pianon, om kyrkomöten och romantik i baksätet på en bil sommaren 1975.

När Springsteen är som bäst, och allra mest angelägen, står han aldrig vid sidan om och betraktar. När Springsteen är som bäst lämnar han alltid New Jersey och The E Street Band bakom sig. Philadelphias gator är inte Bruce Springsteens gator. Hans Gud hyser inte logi där, men det är när han promenerar ensam längs Benjamin Franklin Bridge och letar efter henne som han är som allra mest angelägen som artist.

På »Working on a Dream«, hans sextonde album totalt och det första efter Barack Obamas valseger, är Bruce Springsteen delvis tillbaka i Philadelphia.

I »The Wrestler«, skriven till filmen med samma namn med en osannolik Mickey Rourke i huvudrollen, har Springsteen skrivit sin starkaste text, om inte sedan »Streets of Philadelphia« så i alla fall sedan »My City of Ruins« från »The Rising«.

»Magic«, som föregick »Working on a Dream« var Bruce Springsteens mest angelägna album sedan » Tunnel of Love«. I »I’ll Work for Your Love« sjöng han samma text han sjungit på varje album sedan »Greetings from Asbury Park, N. J.«, om samma »hon« och samma »han«, men nu med en naturligt vuxen blick för samspelet dem emellan.

Jag kan lyssna på den hur många gånger som helst. Ingen kan som Springsteen låta den livslånga kärleken mellan två människor stå modell för religion.

»Pour me a drink Theresa in one of those glasses you dust off/And I’ll watch the bones in your back like the stations of the cross/’Round your hair the sun lifts a halo, at your lips a crown of thorns/Whatever the deal’s going down, to this one I’m sworn.«

»Working on a Dream« är en helhet där delarna tar vid efter varandra, i motsats till »Magic« där varje melodi bar sig själv. Skillnaden är inflytandet från Gene Clark och, med ojämna mellanrum, inslagen av renodlad skiffle. Hör »This Life« eller »Life Itself«, där The E Street Band plötsligt slutar spela, som det brukar heta, »med livet som insats« och genast låter mer följsamma och lyssningsbara än någonsin tidigare.

Den utvecklingen smittar på gott och ont av sig också på texterna. Där »Magic« var polemisk är »Working on a Dream« försonande. Den Bruce Springsteen som i »My City of Ruins« för sju år sedan uppgivet begravde huvudet i händerna vänder i och med »Working on a Dream« återigen blicken mot himlen.

Men det är bara i »The Wrestler«, när han återigen promenerar hjärtats Benjamin Franklin Bridge, han förblir omöjlig att släppa med blicken.