Fever Ray: Fever Ray

FEVER RAY
Fever Ray
Rabid/Border
Betyg: 8

Det känns på något vis symtomatiskt för musiken och konceptet som är Fever Ray att Karin Dreijer Andersson sedan senast vi träffade henne – på The Knifes världsomseglande »Silent Shout« – hunnit med att lägga till ett efternamn, och att hon numera lystrar till något som är till två tredjedelar identiskt med det som sitter på en av samtidens mest omhuldade svenska konstnärer.
   Inte för att det egentligen rådde några som helst tvivel tidigare, men med namnbyte och tillsynes »Arn«-inspirerad första musikvideo går det liksom inte att förneka det konsthögskolemässigt anspråksfulla i hela grejen. Eller – och det är förstås desto mer relevant i sammanhanget – vilka stora krav Karin och hennes stora anspråk ställer och kanske alltid har ställt på sina lyssnare. Krav som rör sig någonstans kring min ansträngning att förstå hennes textrader om att vara bra på att ta hand om krukväxter till att hon sedan sitter i DN och pratar om att vara politisk. Krav som kan sägas handla om att det inte räcker med att lyssna för att gilla det, utan att man aktivt måste vara beredd att vilja det. Ett slags forcerad naivitet, om man så vill.
   Det är en tunn linje att röra sig på, en känslig våg där den ena vågskålens queera subtilitet och den eventuella Britney-parafras jag tycker mig höra i inledande »If I Had a Heart« efter några lyssningar står och väger mot andra skålens teatraliska banalitet. För precis som hos The Knife är det lite så dealen ser ut: köp integriteten och få banaliteten på köpet, vill du ha det ena måste du även vara beredd på att se det fina i det andra. Något som ibland är fullkomligt avhängigt just viljan, snarare än känslan. Åtminstone nu när nyhetens behag av de upp och nedpitchade privata dialogerna och det dystopiska mörker som vi känner igen så väl från »Silent Shout« saknas.
   Med tanke på att Fever Ray är hennes debut som soloartist kan det kanske verka orättvist att dra så många paralleller till vad hon tidigare har gjort tillsammans med sin bror, men musikaliskt finns där inte så mycket att säga som inte redan är sagt. Det låter helt enkelt väldigt mycket som The Knife. Svärtan och skräckelementen från »Silent Shout« utvecklas och får här en mer organisk form. De antydningar till dansmusik som fanns där tidigare har ersatts av en släpighet och spännande inslag av vad jag nästan inte vågar kalla för indianflöjter – detta helt utan att musiken förlorar i intensitet.
   Men det intressanta i det här fallet är konstigt nog inte musiken som eget uttryck, utan de krav som i och med dess iscensättande ställs på mig som lyssnar. För trots min medvetenhet om det aktiva i mitt val kan jag inte vara något annat än tacksam för att Karin Dreijer Andersson som Fever Ray i valet mellan naivitet och cynism får mig att välja det förstnämnda, en mänsklig bedrift större än mycket annat.
ISABEL NELLDE
2009-01-27

»Fever Ray« är släppt digitalt, i fysisk form 18 mars.