Existensminimum: OK Boys

EXISTENSMINIMUM
OK Boys
Novoton/Bonnier Amigo
Betyg: 6

Snäva ramar kan vara bra för friheten.
   Tydligen har Magnus Henriksson – inför andra plattan under sitt alter ego Existensminimum – suttit en månad i finkan, men det är inte det frihetsberövandet som är intressant med »OK Boys«. Snarare då att Henriksson säger att han och medproducenten Tobias Fröberg utgick från ett sorts dogma under inspelningen. »Vad skulle hända om man satte upp egna murar och lås för sin musik?«, som Existensminimum uttrycker saken.
   Det som tydligen händer är att resultatet låter klaustrofobiskt. Elektronik framtvingad genom trånga snår, en ljudbild som låter medvetet smal och statisk.
   Jag förstår vad de har varit ute efter att få fram: en genomgående helhet, en iskall handflata på ryggslutet till platta. Många gånger fungerar ramarna strålande. »1993« och »I Won’t Go« får till aah aah-refrängerna ner till rätt frusna temperatur. Bäst är »Satan«, inte bara för att den får mig att plocka fram alla mina olika versioner av Orbital-singeln med samma namn, utan för att där och då visar Henriksson sitt monotona krautanlete.
   Nackdelen med ett dogma är att allt inte passar in. Det finns stunder med skivan i lurarna då jag tänker mindre på vad Henriksson sjunger om och mer på hur det skulle låta om man låste in Henrik Berggren, Henric de la Cour och Markus Krunegård i en studio en lång natt. Henriksson är där och nosar på ett svengelskt uttal med ett uns av desperation, men han når inte upp till de tre kollegorna. Än.
ANDERS DAHLBOM
2009-02-24