Ryan Leslie: Ryan Leslie




RYAN LESLIE
Ryan Leslie
Casablanca/Universal
Betyg: 9

För det lilla fåtal av oss som har väntat likt en skock trogna hundar på killens stora genomslag ändå sedan vi för första gången hörde Ryan Leslies av lyssnarförtroende och melodisk upptäckarglädje dignande känslo-r’n’b har de senaste åren inneburit en lång rad besvikelser. Redan 2005 var det tänkt att den officiella solodebuten skulle nå skivdiskar och torrentsidor men »Just Right«, som skivan då hette, drogs tillbaka på grund av dåliga singelframgångar.
   Först fyra år senare är den självbetitlade uppföljaren/systerskivan/revanschen här. Innan den till slut släpptes hann den få sitt releasedatum uppskjutet både en och två gånger, och dess första singel »Diamond Girl« fanns ute i bloggmässigt mått mätt hur länge som helst – i både sitt original och i en remixversion med Kanye West på rap. Medan vi väntat har vi med skräckblandad upphetsning kunnat följa Ryan Leslie och hans »lifestyle group« NextSelections framfart i den egna Youtube-kanalen, där allt från Mors dag-hälsningar till dans i takluckan på en limousin sänts till tonerna av Ryans akustiska ljudbilder, så prestigelöst och interaktivt i sitt tilltal att det ibland nästan blivit desperat.
   Trots sina stora framgångar som låtskrivare och producent åt bland andra Cassie har det alltid funnits något hos Ryan Leslie som hindrat honom från att nå hela vägen fram till de stora pojkarnas liga. Kanske är det en i takt med växande motgångar allt tydligare önskan att själv vilja bli berömd, kanske är det hans framtoning som så präktigt duktig och ordentlig som placerat honom i en egen kategori, långt bort ifrån det övriga r’n’b- och rap-gamets bad boy-lekar.
   För Ryan är ingen bad boy, när han är som bäst är han bad boysens diametrala motsats; killen som är bättre på att sjunga om att vilja vara ett bra ligg men inte riktigt veta hur han ska vara det än vad han någonsin varit på att posera med ett stort självförtroende och ett ännu större libido.
   På det outgivna albumet »Just Right« var hans önskan att passa in i machovärlden till synes större än vad den är i dag. Nu har mycket av ungpojkslusten tacksamt nog sjunkit undan, och det är i stället den allra bästa sidan av Ryan Leslie som talar till oss i de tolv spåren.
   För visst talar han till oss; melodiskt och funkigt, polerat och organiskt, genomtänkt och innerligt. Allt i den ständigt lika välavvägda kombinationen av beprövad erfarenhet och nya grepp som kännetecknar de riktigt stora producentgenierna, de som har vett nog att både respektera historien och nyfiket spana framåt – en princip som i de bästa av världar varit grundläggande för såväl kärnkraftspolitiken som för r’n’b-producenter. Sin vana trogen håller Leslie fast vid sina liveinstrument i stället för att förlita sig på trummaskiner, och när han i avslutande »Gibberish« leker med autotune gör han det med långt större bravur än vad någon av sina kollegor – nämnde Kanye borträknad – lyckats med.
   I den där bästa av världar skulle »Ryan Leslie« bli ett av årets bästsäljande album som med sitt massiva genombrott skulle tvinga pajasar som Akon och T-Pain att tänka över många av sina mycket tveksamma artistiska vägval. Men en artist som förlitar sig på elegans snarare än distanserat effektsökeri har dessvärre inte alltid så mycket att konkurrera med i den här tävlingsgenren. Jag skulle hemskt gärna vilja luta mig tillbaka lugnt förvissad om att tiden då Ryan smått ängsligt manar till kommentarer på sitt senaste videoklipp är förbi – men så är det nog inte.
   Ryan Leslie är nog för bra för sin egen genre, lite för smakfull för sin egen presumtiva publik. Och om jag inte får fel är det onekligen synd på så oerhört rara ärtor.
ISABEL NELLDE
2009-02-24