Audionom: Superior

AUDIONOM
Superior
Ideal/Dotshop.se
Betyg: 9
 
Han springer. Vänder sig aldrig om. Springer. Vänder sig inte om. Kommer fram till målet. Stannar upp, småjoggar, tittar in i kameran, fortsättningen är oviss. Vad händer efteråt? Springer han vidare? Åker han fast? Eller börjar gå, lugnt, med händerna hårt knutna i fickan?
   Jag tänker på slutet i Francois Truffauts film »De 400 slagen« när Jean-Pierre Léauds rollfigur rymmer från ungdomshemmet, kryper igenom stängslet och springer mot havet. Det är en fantastisk sekvens.
   Många av låtarna på Audionoms »Superior« frammanar liknande scener. Det är musik som rör sig framåt, framåt, framåt med en sällsynt energi och kraft. Musik som river murar och flyger ut i friheten. Musik som attackerar smärtpunkten. Musik som förlöser. Musik som står på tå, vill något, i varenda sekund.
   Audionom springer inte mot havet. Utan mot solen. »Run Into Sun« är hård, monoton, tittar aldrig tillbaka. Basen, gitarrerna, trummorna och syntharna upprepar en melodi gång på gång på gång, ett par stegringar förhöjer känslan och Johan Hinders sjunger »run into sun« och variationer på samma ord säkert hundra gånger. Det är så bra att jag blir yr, lycklig och vill skrika – hjärtat bultar, musiken går rakt in, suger musten ur mig.
   Och då har redan de två tidigare låtarna »Girls & Boys« och »Impostor« knockat med samma obönhörliga viljestyrka. Tempot är högt, sången har nerv, förenar desperation och självsäkerhet, medan melodierna bankas fast i medvetandet. Det instrumentala öppningsspåret är annorlunda, synthar som tycks vara hämtade från en science fiction-film, dansande robotar som hälsar välkommen. Lurar dig in över tröskeln, innan virvlarna suger in dig i stormens öga.
   Det fortsätter inte med samma intensitet, det vore omöjligt, men skivan är sensationellt bra. Har man sett Audionom live är det ingen hemlighet att de kan vara enorma och låtarna som släppts på olika små utgåvor samt på samlingen »Retrospektiv« visade att det är ett band utöver det vanliga. Det som överraskar är hur de blivit bättre på allt. Melodierna är, som sagt, starkare men utan att kärnan har vikit undan en enda tum. De satsar hårdare, komprimerar och trycker fram det yttersta i varje låt.
   Stockholmgruppens anarkistiska rötter är inte längre lika tydliga. Skivans sista låt, »Kursk«, kallades tidigare för »Krossa staten«. Nu är orden borta, men själva känslan i låten är fortfarande politisk. Militant. Konsekvent. Benhård.
PM JÖNSSON
2009-03-03