Horace Andy & Ashley Beedle: Inspiration Information
HORACE ANDY & ASHLEY BEEDLE
Inspiration Information
Strut/Playground
Betyg: 4
Det är någonting med äldre jamaicanska musiker som febrilt försöker hänga kvar i musikindustrin som inte känns så lockande. Där äldre bluesmusiker gärna sitter ner i bekväma stolar på scen och åldras med värdighet och där gråhåriga popartister fortfarande kan beställa kostymerna på Savile Row med midjemåttet intakt… där irrar de forna reggaestjärnorna allt som oftast runt i en tung rökdimma. Gregory Isaacs turnerande trots den borttappade rösten och Yellowmans vägran att sluta sjunga är några av de exempel som direkt dyker upp i minnet. Horace Andy är en del av denna kultur. Han borde i stället ägna sig åt sin örtträdgård på heltid.
Flera av texterna här är penibla bortom orden; det är pueril mellanstadiepoesi på fri fot. Den rigida rastafarireligionen ställer också till problem. I »Rasta Don’t« får vi veta att i princip all mat är no go area. Och då håller ändå Andy lyckligtvis klaffen om de homosexuellas rättigheter, något han tidigare gärna kommenterat. Som sista klicken grädde på redan myckna moset får vi en allomslutande oförklarlig cover på Stones »Angie«, till förvirring lik originalet. Jag önskar jag förstod konceptet.
Behållningen – nota bene: jag skrev inte enda behållningen, men det var bra nära – blir i stället lite oväntat Ashley Beedles produktion. Beedle har flugit under radarn ett tag, men återkommer här i gammalt gott Ballistic Brothers-slag.
Jag har dessutom alltid tyckt att Horace Andy har varit extremt överskattad. Antagligen har det till största delen varit ett annat ofattbart överskattat bands fel. För när Massive Attack drog fram Andy ur gömmorna på nittiotalet hyllades han plötsligt av popkritiker som en av de stora sångarna från den lilla ön. Det var olyckligt och direkt felaktigt. Detta eftermäle har nu tagits som sanning. Ska vi allihop gemensamt göra oss av med det? Tack.
Jag vill inte låta som en grinig gammal gubbe. Om någon tvekar huruvida jag är rätt man för det här uppdraget så kan jag erkänna: det är få saker på Guds gröna ängar jag älskar lika förbehållslöst som den ursprungliga sjuttiotalsreggaen; Gregory Isaacs, Wailing Souls, John Holt, med flera. Det är en av dessa sällsynta eror av populärmusikkulturen där allting verkade stämma. Horace Andy var i sina bästa stunder en habil del av denna dåtid. I dag är han en gammal man som borde få leva på minnena.
TONY ERNST
2009-03-03
