Olle Ljungström: Sju




OLLE LJUNGSTRÖM
Sju
Telegram/Warner
Betyg: 8
 
Att döma av dokumentären »En film om Olle Ljungström« har han haft sju svåra år. Men fjäderlättheten från de tidigare skivorna finns kvar. Den där förmågan att få både texter och musik att framstå som skenbart ogenomarbetade är intakt. Vissa enskilda rader accentueras till exempel genom att omges av sådana som först låter som nödrim. Det gör att alla låtar skaver och känns obekväma, åtminstone till en början.
   På papper kan det förstås se en smula idiotiskt ut. Som i refrängen på »Försökskanin« där han meddelar att han vill vara en man utan sorg, dansandes på ett torg med Ingeborg. Men när man hör låten ifråga råder det inga tvivel om vad som menas och till och med det något otidsenliga namnvalet känns klockrent i sammanhanget.
   I mitt tycke är Olle Ljungströms solodebut fortfarande hans allra bästa skiva, där lyckades han både vara öm och romantisk och framstå som smått fascistisk, en känsla som hans sköra röst bara förstärkte. Han sjöng om trädgårdar som bara rymde vackra blommor, om kärlek, om att leka farligt och om att skjuta barn. Ingen annan svensk popstjärna har någonsin lyckats vara lika känslig och lika obehaglig på samma gång. Hans tidigare grupp, Reeperbahn, var visserligen också både känsliga och obehagliga, men på »Olle Ljungström« förstärktes känslan av den trevliga helylleinramning texterna fick. I en Fredrik Strage-intervju sa han något om att hans ideal var att skapa den där sortens trivsel: »Man vaggas in i en miljö där man känner sig trygg. Och helt plötsligt ersätts idyllen av den mest vedervärdiga nazism.«
   Exakt det lyckades han med på sin första soloskiva. Den utgör en av de där spellistorna jag aldrig kommer att radera från mina Ipods.
   Tyvärr försvann det lite läskiga med Olle Ljungström sedan mer och mer för varje platta. Men nu gör det comeback.
   Vad vi har här är egentligen ytterligare ett omisskännligt Olle Ljungström-album. Ett sådant som hoppar mellan högt och lågt, men alltid landar på rätt sida kvalitetsgränsen. Torsten Larssons skramliga produktion fångar den där skörheten på ett utmärkt sätt. Framför allt har samarbetet mellan de båda återvunnit den där farligheta oberäkneligheten som alltid funnits någonstans i bakgrunden på Olle Ljungströms bästa låtar, men som ibland gömts i för glättade produktioner och som resulterat i att han länge sågs som en ironiker.
   Det var förstås helt fel.
   »Sju« låter trasig och skramlande, men samtidigt imponerande målmedveten. Och den innehåller några av hans bästa låtar. Som »Hjältar«, duetten med Anna Järvinen, »MC 7« (där han återigen irriterar sig på barn) och fosterlandsuppgörelsen »Svenskt stål«. Inte minst finns här »Försökskanin«, en låt om att ha hamnat utanför och ha blivit något av ett freak som behöver »fullgod kost och god tablett« för att det »gör mitt liv lätt«, men också tanken att det inte hade kunnat vara på något annat sätt och att man kanske egentligen inte skulle ha velat det heller.
   När Olle Ljungströms karriär någon gång ska summeras kommer just »Försökskanin« att framstå som ett av de absoluta nyckelspåren.
KLAS EKMAN
2009-03-03