U2: No Line on the Horizon

U2
No Line on the Horizon
Island/Universal
Betyg: 4
 
Är det någon som kommer ihåg att U2 brukade ligga lite före?
   För att vara ett så föga innovativt band har de haft en anmärkningsvärd förmåga att fatta någonting som publiken ännu inte fattat.
   Vem kunde se att Dublin-kvartettens brådmoget hetsiga trestegsraket till albumupptakt skulle följas upp av något så pass stämningsladdat och reflekterande som »The Unforgettable Fire«? Vem kunde därefter ana att de genom att utforska amerikanska illdåd, myter och musikrötter på två oblygt odistanserade cinemascope-album – »The Joshua Tree«, »Rattle and Hum« – skulle bli världens största rockband? Och därefter smula sönder bilden av sig själva via den berlinska stenkrossen »Achtung Baby«?
   Där lades grunden till allt det som bandet sedan dess har förvaltat och emellanåt, med varierande resultat, reagerat på. Dessa fyra skivor är lika fundamentala för U2 som åren 1968–1972 är för The Rolling Stones – epoken då man efter viss tids valpsjuka verkligen hittade sin stil, finslipade färdigheter och fick access till den gigantiska plattform som krävs för att göra alla lagom subtila gester rättvisa.
   Därefter började bygget krackelera. »Zooropa«, en mer flippad och mindre fokuserad variant av föregångaren, åkte av bara farten med i den allmänna framgångsvågen men var högst medelmåttig. Att Passengers-projektet och det rent undermåliga »Pop«-albumet sålde relativt skralt förde med sig ett omedelbart stopp på bandets era av experiment och sarkastiska grimaser. På »All That You Can’t Leave Behind« och »How to Dismantle an Atomic Bomb« återfann Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr glansårens allvar, utan att för den skull hitta tillbaka till den tidens framåtrörelse. Av den enkla anledningen att de huvudsakligen nöjde sig med att reproducera väl inkörda grepp. Kommersiellt klokt, skulle det visa sig. De två skivorna, båda konventionellt »modern rock«-producerade, återinstallerade U2 på det enda ställe deras allsmäktighet känner sig bekväm – på toppen.
   Där lär de, denna gång, göra allt för att stanna kvar. Likt den genomsnittlige fondspararen handlar det för dessa fyra män som antagligen är miljardärer nu om att minimera riskerna. I deras fall riskerna för att en dag ofrivilligt behöva abdikera från sin uppburna position.
   Att chanstagandets tid är förbi verifieras av »No Line on the Horizon«. Deras elfte album är ett noga kalkylerat tvärsnitt av bandets diskografi, med den betydande skillnaden att det med möjligt undantag av det grandiost lidande »One«-substitutet »Moment of Surrender« saknas låtar man minns – eller vill minnas – några minuter efter lyssning.
   Sällan har U2 kokat en så här pass spikintensiv soppa. I intervjuer har Bono sagt att »allting vi lärt oss har lett fram till det här albumet«, vilket i ett nafs torde punktera vikten av erfarenheter för rockmusiker.
   Att materialet till sisådär sjuttiofem procent utgörs av geistlösa repriser på forna stordåd – den ansträngda funken i »Stand Up Comedy« infriar rentav sin titel – är en sak. Värre ändå är att ljudbilden kan liknas vid obehagligt instängd luft, en sorts uppblåsta nittiotalsideal som är i seriöst behov av vädring. Och som får en att undra ifall medproducenterna Brian Eno och Daniel Lanois förlorat allt sitt omdöme eller om de nu för tiden bara är med som högavlönat »konstnärligt alibi« för ett band vars enda riktiga utmaning ligger i huruvida man ska sälja ut en, två eller tre utsålda kvällar på den största fotbollsarenan i nästan varje västerländsk stad av format.
   Skivan räddas från fullkomligt haveri av ett par stilbrott som med mer inspirerade och hungriga musiker kunde ha utmynnat i angelägenheter. Dit hör den ödsliga vaggvisan »White as Snow«. Dit hör även avslutande »Cedars of Lebanon«, och då knappast för att Bono är särskilt övertygande i rollen som desillusionerad utrikeskorre utan snarare tack vare en påträngande känsla av hopplöshet som den karga melodin förmedlar i kombination med det för detta band ovanligt nollställda arrangemanget.
   Om de hade vågat hålla fast vid de här båda låtarnas meditativa anslag över ett helt album skulle U2 ännu en gång ha placerat sig lite före sina egna fans. Men våghalsigt lindanseri ägnar man sig tydligen inte längre åt om man vill försäkra sig om en bibehållen plats på toppen.
PIERRE HELLQVIST
2009-03-03