Thåström: Kärlek är för dom
THÅSTRÖM
Kärlek är för dom
Sonet/Universal
Betyg: 7
Den som trodde att Högdalens mest långlivade hårrufs skulle följa upp den molande och ödsliga Sällskapet-avstickaren med att även i eget namn hänge sig åt en mer experimentell musikalisk sida, eller efter allt stämningsskapande återgå till slamret på »Mannen som blev en gris«, får tänka om.
På »Kärlek är för dom« tar den evigt unga, evigt otämjda vildkatten som nästa vecka fyller femtiotvå vid där »Skebokvarnsv. 209« slutade. Det gäller både musiken (sparsmakad, lågmäld) och lyriken (självbiografisk, återblickande).
»Jag svek en vän i Mexico City för längesen«. Det är första textraden i öppningsspåret »Kort biografi med litet testamente«. Låten, en av skivans höjdpunkter och därutöver en själsfrände till föregångarens »Brev till 10:e våningen«, är en enda lång uppräkning av minnen, misstag, meriter. »Jag har glömt min första kyss men jag minns klart och tydligt när jag fick Rolle Stoltz autograf« och »Jag såg The Clash på Stora Hotellet i Örebro, sen blev det aldrig bättre än så« är bara några. Det är också ett sätt att summera ett liv som en dag är över och när det väl gått så långt önskar berättaren slippa ligga bland alla tallarna halvvägs ut till Farsta. Skogskyrkogården, får man anta.
Flera andra låtar på skivan uppehåller sig på liknande sätt vid död (»Långtbort«) eller en önskan att göra upp med det förflutna (»Över sundet«, »Axel Landquists Park«, »Tillbaks till Trehörnsgatan«, »Som tåg av längtan« – sistnämnda en annan höjdpunkt och den som mest påminner om Sällskapets rälsburna klaustrofobi).
Gestaltningen av Dan Anderssons »Den druckne matrosens sång« och versionen av Nationalteaterns »Men bara om min älskade väntar« (i sin tur en försvenskning av Bob Dylans »Tomorrow is a Long Time«) är båda favoriter från senare års liverepertoar som man inte skulle vilja vara utan – även om de faller ur ramen en smula just här.
Singeln »Kärlek är för dom«, i sig ganska dämpad, är mest upptempo på hela skivan.
Det är svårt att klaga på låtarna, atmosfären, den återhållna intensiteten. Det man gärna hade sett mer av är inte nödvändigtvis röj, däremot kunde reglagen genomgående ha dragits upp en smula. Den allomfattande oron och känslan av bokslut skulle säkert ha lämnat större avtryck om musiken tillåtits störa lite mer.
Medan tonerna på sin höjd passerar förbi likt ett spöke från det förflutna, som en kall vind kring nacken, så tar man som lyssnare med sig orden. Orden och en lätt skavande känsla av oändlig enslighet.
PIERRE HELLQVIST
2009-03-10
