Diverse artister: New Orleans Funk

Det är givetvis de många och djupt skilda rötterna – hos franska och engelska kolonisatörer, afrikanska slavar och indianer – som gjort staden New Orleans till den »smältdegel« eller »häxkittel« den med visst fog ofta kallas för.

Samtidigt har New Orleans alltid levt ett eget liv, visserligen ständigt öppen för influenser utifrån men framförallt mån om att vårda och utveckla sina egna traditioner.

Detta, kombinerat med perioder av kraftigt ointresse från skivbolagen i resten av usa, är en del av förklaringen till att den musik som ibland kallas New Orleans-funk låter så speciell som den gör. Den ville kanske men lyckades inte nå ut och fick därför leva och frodas i fred, hitta sitt eget tempo, sitt eget språk och sin egen tillbakalutade attityd.

Källan till New Orleans-funken går att spåra ända tillbaka till den från de västafrikanska slavarna upplockade tradition av parader som alltid varit stark i staden. Begravningsparaderna är välkända. När någon avlidit anlitar de anhöriga ett band som tågar genom gatorna tillsammans med begravningsföljet. På väg till kyrkogården är musiken sorgsen och mollstämd, men när kistan väl lagts i jorden betraktas den dödes själ som befriad och därmed är det dags att fira. Så på tillbakavägen ansluter vänner och bekanta till följet längst bak, med trummor, percussion, dans och sång. De kallas »The Second Line« och den rytm som genereras av dem hamnar, tack vare avståndet till täten, varken riktigt »on beat« eller »off beat« utan någonstans mitt emellan.

Det är där vi hittar svänget, det säregna svänget, som en stor del av stadens människor lever med och formas av och som musikerna har med sig i både ryggmärg och blodådror.

Lyssna bara på The Meters, som tillsammans med Allen Toussaint, Professor Longhair och Dr. John, kan sägas utgöra själva kärnan i begreppet New Orleans-funk. Deras karakteristiskt sparsmakade rytmer bygger helt på ett känsligt, intuitivt nyttjande av synkoper. Allt onödigt är borta, det är egentligen basen och trummorna som gör hela jobbet. När gitarristen Leo Nocentelli lägger på sina nogsamt utmejslade slingor och bröderna Art, Aaron och Charles Neville släpper loss sina röster över grooven växer redan stor musik till ren magi.

The Meters bildades 1967 och skulle knappt tiotalet år senare knoppa av sig i The Neville Brothers. Men det här ypperliga brittiska helhetsgreppet på New Orleans-funk ringar in guldåren för den här musiken till perioden 1960–75.

När funken föds och var gränsen sedan egentligen går mellan r’n’b och funk i New Orleans kan antagligen ältas över ganska många Rolling Rock på Maple Leaf Bar.

Det är emellertid inte särskilt intressant. För den här samlingen är visserligen nästintill fulländad i sin utformning men ändå alls icke primärt ett referensverk för musikarkivarier. Vad vi snackar är en kollektion av svårartade svängattacker, av sinnlig, kryddstark glädjemusik, ofta med ett stråk av vemod i sig som bara gör det hela ännu större.

I sina försök att exemplifiera och hitta en linje plockar Soul Jazz, bolaget som även ligger bakom de utsökta reggaekollektionerna i »Dynamite«-serien, inte nödvändigtvis de kändaste spåren med de medverkande artisterna. Meters representeras till exempel inte av »Cissy Strut« utan av »Clap Your Hands«, minst lika suggestiv den, och glödhett sexiga »Just Kissed My Baby«.

Resten av de tjugofyra spåren är en ren lyckotripp. Jag har aldrig tidigare hört vare sig The Explosions »Hip Drop« eller Eddie Bos »Check Your Bucket« men känner omedelbart hur närmast skrattretande bra de smälter in tillsammans med sånt som Allen Toussaints »Get Out of My Life Woman« – något av det allra bästa denne New Orleans-scenens gudfader spelat in, eller fantastiskt rusiga »Love Lots of Lovin« med ruggigt salte Lee Dorsey (kolla fotot i CD-häftet!) och undersköna Betty Harris.

I övrigt bjuds nästan alla namn man såväl väntat sig som hoppats på. Huey »Piano« Smith (»Free, Single And Disengaged«), Dr. John (»Mama Roux«) och den glade gamängen Ernie K. Doe (»Here Come the Girls«).

»New Orleans Funk« är den mest saliggörande skiva jag hört på evigheter, så organiskt avslappnad och knivskarpt fokuserad på en och samma gång.

Och vill ni ha ytterligare skäl till varför detta är essentiell lyssning har jag sparat de två bästa till sist.

»Natural Soul Brother« med Danny White, en r’n’b-stänkare så våldsamt intensiv att den nog till och med skulle kunna få upp hela redaktionen för »8 dagar« på dansgolvet.

Och, allra främst, Aaron Nevilles långsamt rullande, majestätiskt blåsgarnerade, djupt funkiga »Hercules«.

En så besjälad röst kan förmodligen inte komma någon annanstans ifrån än New Orleans.