Jay-Z: The Dynasty: Roc La Familia

JAY-Z
The Dynasty: Roc La Familia
Roc-A-Fella/Universal
Betyg: 7

Jay-Z ville ha allt på sin första skiva »Reasonable Doubt«.
   Visserligen marknadsförde han redan bilden av sig själv som den kyligaste maffioson i världen. Det verkade som om han rökte de fetaste cigarrerna, hade sexton fotomodeller i baksätet på sin limousin och spetsade jacuzzin med champagne.
   Men han var inte riktigt där ännu.
   Attraktionen och laddningen i »Reasonable Doubt« kom från »Jiggas« ambition att bevisa sin överlägsenhet. Han var tvungen att spänna sig till bristningsgränsen för att övertyga konkurrenterna om att det bara var att lyfta på hatten, bereda plats, tacka och ta emot.
   Och sedan dess har han uppfyllt alla profetior via de miljonsäljande albumen »In My Lifetime Vol. 1«, »Vol. 2: Hard Knock Life« och »Vol. 3 … Life and Times of S. Carter«. Han har rappat med de saltaste kvinnorna, toppat försäljningslistorna och fått otaliga efterföljare. Hans namn finns sprejat på varenda graffitiprydd vägg värd namnet i New York, egna skivbolaget Roc-A-Fella omsätter miljoner och på Jamaica snor artisterna hans smeknamn rakt av.
   Jay-Z har på kort tid skapat ett imperium, en dynasti.
   De enda gränserna han har kvar att överskrida och tänja på är musikens.
   I popsammanhang brukar en sån situation vara livsfarlig. När hungern ersätts av välmående och slappa bilringar är risken stor att låtarna går samma tillfredsställda väg, de sitter bara på sina feta rövar och rapar.
   Men »The Dynasty« är långtifrån en överjäst patriark med bomull i kinderna, tvärtom.
   Det är Jay-Z:s mest koncentrerade detonation sedan debuten.
   Efter »Reasonable Doubt« har han försökt att underhålla varenda fraktion av sin växande publik och därför skapat urskiljningslösa splitterbomber där vissa skärvor trasat sönder en, medan andra bara träffat stolpen.
   Här verkar alla inblandade; producenter, gästartister och Jay-Z själv, sikta mot ett gemensamt mål – att skapa den mörkaste gatufunken sedan epmd:s glansdagar. Man samplar Philadelphiasoul istället för barnkörer, Mariah Carey är ersatt av R. Kelly, harmonierna kan sin »Soul Train« och här och var sopar ett digitalt blaxploitationblås banan med Ruff Ryders.
   Jay-Z, alias Shawn Carter, kan med gott samvete sätta titeln »Don« framför sitt förnamn.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000