The Supremes: The Supremes

THE SUPREMES
The Supremes
Motown/Universal
Betyg: 7

I likhet med att bli invald i »Rock’n’roll Hall of Fame« anses det vara en ära att få sin karriär sammanfattad i en box. Det är ett tecken på att man har uppnått inte bara något, utan i själva verket ganska mycket. Men lika lite som vad som från början var pigg och vital popmusik hör hemma i ett förstelnat forum som ett museum känner sig åtminstone en del popmusik rätt så obekväm liggande i en kistliknande låda.
   Det här är inget nytt, men det har sällan framstått så tydligt som när man lyssnar på den i övrigt lockande och lyxiga The Supremes-boxen.
   Det är en fantastisk mängd oemotståndlig och oslagbar pop på dessa fyra CD-skivor. Här ryms så mycket fulländad och omedelbar popperfektion att till och med Beatles alla listettor, vilka samlats på nu aktuella »1«, framstår som onödigt överbearbetade vid en jämförelse.
   För det var mot Beatles, eller rättare sagt Lennon/McCartney, och Beach Boys Brian Wilson som Motowns ledande låtskrivarteam Holland-Dozier-Holland mätte sin styrka. Och det gick ju bra.
   H-D-H skrev tio av (totalt tolv) Supremes förstaplaceringar på Billboards poplista, varav flera såg till att peta ner såväl Beatles som Beach Boys från den prestigefyllda toppen.
   När samtliga dessa succéer och på alla sätt och vis superba soulpopsjuor samlas så här, sida vid sida med halvhits, floppar, albumspår, livetagningar, outgivna låtar och alternativa mixar, förstärker det bilden av Supremes som den kanske allra mest optimala singelgruppen. Singlar som på alldeles för hög volym och med James Jamersons vägledande bas ska få alldeles för små radioapparater att skaka. Singlar som anförda av den unga Diana Ross lätt täppta sensualism ska sätta unga hjärtan i brand. Singlar som framför allt ska få verka ute i det fria snarare än studeras som om de vore fossiler.
   Samtidigt måste man rätta sig efter villkoren, Supremes är numera pophistoriska kungligheter och ska väl som såna behandlas, paketeras och återlanseras som alla andra inom denna ädla adel.
   Allt började med »Where Did Our Love Go«. Det var inte det första Supremes släppte under H-D-H:s styre, men det var startskottet på en av sextiotalets mest imponerande singelsviter med fem raka ettor. De övriga var »Baby Love«, »Come See About Me«, »Stop! In the Name of Love« och »Back in My Arms Again«.
   »Where Did Our Love Go« kan vara den naivaste, tillika mest underskattade, popsingel som har gjorts. Ingen låt, någonsin, har nog haft en sån förmåga att sätta sig – och stanna kvar. För att citera rockkritikern Dave Marsh: »Pray you don’t hear it early in the day, because that  insistent melody’s guaranteed to linger in your mind until you sleep.«
   Härifrån, det vill säga juni 1964, fram till hösten 1969 då den sista singeln med Diana Ross i spetsen, »Someday We’ll Be Together«, släpptes är en period så osannolik, storslagen och skimrande att det ofrånkomligen bländar allt annat. Inte minst det som Supremes själva presterade före och efter denna epokgörande era. (En era som egentligen nådde sitt slut redan 1968 när Holland-Dozier-Holland bröt sig loss från Berry Gordy och Motown-fabriken för att dra i gång de egna etiketterna Invictus, Hot Wax och, senare, Music Merchant.)
   Det är visserligen av kuriosaintresse och historiskt värde att höra den tidiga singeln under namnet The Primettes och de första stapplande doowop/flickpop-stegen som The Supremes. Men så värst bra är det inte. Detsamma gäller den fjärde och sista cd:n där post-Diana-perioden dokumenteras. Här finns flera inte fullt så sönderspelade pärlor, varav »Stoned Love« och Smokey Robinson-skrivna »Your Wonderful, Sweet Sweet Love« tillhör deras absolut bästa. Men överlag känns elegansen en aning blasé utan Diana Ross hunger, och sofistiken har inte samma betagande lyster med Jean Terrell, Mary Wilson eller Scherrie Payne i tätpositionen.
   Undertecknad hade då hellre sett att två outtakes från 1966 års album »The Supremes A’ Go-Go«-albumet tagits med.
   Versionerna av Martha & The Vandellas »In My Lonely Room« och Marvin Gayes »Can I Get a Witness« fanns med på arkivrensningen »Motown Sings Motown Treasures« som gavs ut för ett par år sedan, men då dessa tillhör det råaste och mest forcerande tjejerna någonsin spelade in förtjänar de att spridas ytterligare.
   Diana Ross är inte världens största sångerska. Men under guldåren på sextiotalet förmådde denna spetiga gestalt bättre än någon annan förkroppsliga vägen från ängslighet via enveten målmedvetenhet till den fas då allt hon drömt om – flärd, Broadway, solokarriär – plötsligt var inom räckhåll. Aldrig lät hon så övertygande, för att inte säga förlöst, som på 1968 års tidstypiskt psykedelia-skrudade soulpopopera »Love Child«. Hon är på väg ut ur ghettot, allt – förnedning, slum, fattigdom – ligger bakom henne. Aldrig mer skulle något vara lika viktigt som det här.
   Men så är det inte heller vilken klassklättring som helst; vi bevittnar den svarta befolkningens begynnande steg in i den amerikanska societeten.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000