U2: All That You Can’t Leave Behind
U2
All That You Can’t Leave Behind
Island/Universal
Betyg: 4
Halvvägs in i konsertfilmen »Rattle and Hum« färgas bilden blodröd till tonerna av en ödesmättad orgel.
En efter en går gruppens medlemmar in på scen, bara de kolsvarta silhuetterna syns i det pulserande motljuset. Larry Mullen Jr. börjar slå trumpinnarna mot varandra, Adam Clayton plockar upp basen och The Edge drar i gång det där gitarrljudet som låter som ett massivt stjärnfall.
Bono kommer sist, låten mullrar igång, publikjublet stiger.
Explosion, alla lampor tänds på den jättelika arenan, kameran visar minst hundratusen människor som sträcker upp händerna i luften.
Mina knogar vitnar, jag är tvungen att hålla fast mig i armstöden när Bono kastar sig in i de första textraderna av »Where the Streets Have No Name«.
Året var 1988. Där och då slogs dörrarna till en större och vackrare popvärld upp på vid gavel.
Den där kicken gjorde att jag försvarade bandet under en lång tid framöver, trots att artister med ett helt väsensskilt och mer jordbundet uttryck grävde allt djupare hål i plånboken.
U2:s världssamvete, politiska och sociala engagemang har jag aldrig haft något större problem med.
Men det faktum att deras musikaliska poser räcker runt hela ekvatorn har alltid varit svårare att smälta.
De gick att förlåta under gruppens starkaste period mellan åren 1988 till 1991, det vill säga då albumtrion »The Joshua Tree«, »Rattle and Hum« och »Achtung Baby« skakade om hela jordklotet.
Då fanns det låtar som vägde upp gesterna.
»The Joshua Tree« hade stadiumångvälten »Where the Streets Have No Name«, den plågsamt besatta »With or Without You« samt »I Still Haven’t Found What I’m Looking for«. »Rattle and Hum« visade upp material som skvallrade om att kvartetten fortfarande hyste en storögd beundran för den amerikanska musiktraditionen via »Heartland«, »Love Rescue Me« och »Angel of Harlem«. Och när de drog till Berlin och gömde sig bakom tv-skärmar och en nyfunnen ironisk hållning till sin musik på »Achtung Baby« bröt ändå den vackra »One« igenom bruset.
Men i och med »Zooropa« och framför allt »Pop« hände något.
Experimentet att sammanfoga gruppens rocktradition med modern dansmusik drabbades av kramp.
Och under efterföljande turnéer blev rekvisitan och Bonos alter ego »Mephisto« viktigare än själva låtmaterialet.
Det senaste »Popmart«-spektaklet tog till sist hem det slutgiltiga vulgopriset.
Showen bjöd på världens största tv-skärm, historiens mest tilltagna cocktailpinne och en stor gul sak som liknade en gigantisk ostbåge.
Musiken förstärktes inte av attiraljerna, den försvann snarare i tomma intet – låtarna fick helt enkelt inte plats i irländarnas moderna motsvarighet till Pink Floyds »The Wall«.
De insåg själva att de gått för långt. The Edge lovade dyrt och heligt i intervjuer att det var slut med dessa monsterturnéer, de hade tagit konceptet så långt det gick. U2 skulle banta bort övervikten och ersätta den med fiberrika rötter.
Och därmed är vi framme vid nya skivan »All That You Can’t Leave Behind«.
U2 är återigen fyra killar i replokalen mot resten av världen. Musiken placeras i första rummet, trots att Bono på sitt sedvanliga vis stjäl huvuddelen av syret – han tar i så mycket att man börjar misstänka att han umgås ohälsosamt ofta med Luciano Pavarotti.
Produktionen är en rak uppdatering av skivorna »War« och »The Unforgettable Fire«, vissa spår innehåller till och med korta pianoslingor som påminner om titelspåret på »October«.
Problemet är bara att de inte är några och tjugo längre, utan betydligt äldre.
Och de försöker hitta tillbaka till en utgångspunkt som i dag känns hopplöst daterad.
Det resulterar i att U2 rör sig i samma grådaskiga dimma som The Waterboys och Richard Aschcrofts senaste album.
Och så fort de höjer volymen och satsar på kraft gjuter de in spåren i allt annat än organiska former. »New York« är en poänglös slugger och usla »Elevation« blir bara ett ylande magplask från tio meter.
Turligt nog finns det hållbara mothugg mot den allenarådande håglösheten.
»Stuck In a Moment You Can’t Get Out Of« är plattans stora stund, en enkel och någorlunda återhållen sång med ett trösterikt budskap, och »Wild Honey« ger vaga antydningar om att medlemmarna hittat till antingen Jayhawks eller Teenage Fanclub.
Men även det lågmälda saknar något viktigt.
Texter som vägrar att isolera sig inuti en egotrippad storvulen bubbla.
Laddad närhet och desperata känslostormar.
De element som genomsyrade balladerna »All I Want Is You« och »Stay«.
»All That You Can’t Leave Behind« pekar mot en framtid bestående av ändlösa världsomseglingar som lockar mängder av trogna fans genom nostalgiska »greatest hits«-kavalkader.
Unga, passionerade hjärtan kommer dock med all säkerhet se åt ett annat håll.
Och plötsligt förstår jag varför Bono, The Edge, Larry Mullen Jr. och Adam Clayton berörde så starkt en gång i tiden, enbart genom att visa upp sina silhuetter på en bioduk.
1988 hade jag ju ännu inte hört Jesus And Mary Chain.
Eller Martha And The Vandellas, Mary J. Blige, Eddie Hinton och Emmylou Harris.
Med dem i skivhyllan känns inte ett U2 med begynnande flint som ett angeläget alternativ längre.
MARKUS LARSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #1, november 2000
