Missy Elliott: Miss E… So Addictive

MISSY ELLIOTT
Miss E… So Addictive
Elektra/Warner
Betyg: 8

Efter att ha lyssnat igenom Missy »Misdemeanor« Elliotts tredje album tjuter det av digitala missljud i skallen. Det sprakar, brusar, gnisslar och knäpper.
   Det går inte att ta in alla sinnesjuka infall och sönderstyckade melodier som bygger upp denna kreativa hiphopkakafoni på en och samma gång. Man måste hämta andan och ta en paus mellan varven.
   Samma känsla drabbade mig efter debuten »Supa Dupa Fly« 1997. Missy Elliott hade redan etalblerat sig som låtskrivare åt bland annat Aaliyah, men det var på »Supa Dupa Fly« som hon profilerade sig som en av vår tids djärvaste artister.
   Det dröjde ett par år innan resten av hiphop- och r’n’b-maffian hade analyserat färdigt materialet och kommit i kapp Missys och Timbalands raffinerade ideér.
   Och när man i dag lyssnar på låtar som »The Rain (Supa Dupa Fly)« – som väver in bitar av Ann Peebles »I Can’t Stand the Rain« i den distinka rytmen – fattar man varför Mike D från Beastie Boys sa att radarparet från Virginia »räddade hiphopen«.
   »Supa Dupa Fly« gjorde musikstilen mer vrickad, okonventionell och rytmiskt utmanande än förut.
   Och två år senare, precis när kollegor som Jay-Z, tlc, Ruff Ryders och producenten Rodney Jerkins började förstå vad Missy Elliott sysslade med, vände hon ut och in på begreppen igen.
   Andra skivan »Da Real World« hade ingenting med den verkliga världen att göra, åtminstone inte rent musikaliskt.
   Den var som en bombastisk syratripp. Ett galet futuristiskt opus som tog med sig lyssnaren upp i rymden.
   Men Missy lyckades ändå med att hålla kvar den symfoniska funken på jorden. Hon växlade naturligt mellan besjälad sång och frätande rap och uttryckte en sådan vildsint sexualitet och respektingivande arrogans att till och med Eminem och Lady Saw bleknade vid hennes sida.
   Det rådde inga tvivel om vem som var 1999 års överstebitch.
   Och det gör det inte år 2001 heller.
   Inte efter »Get UR Freak On«, den första singeln från »Miss E… So Addictive«.
   Låtens muterade rytmer avslöjar helt nya, okända områden som framtida mikrofonpoeter och soulartister kommer göra allt för att utforska.
   Resten av materialet innehåller kanske inte riktigt en lika omstörtande pionjäranda men det gör egentligen detsamma.
   Få har ju ännu nått fram till samma svindlande nivåer som Missy Elliott gjorde på »Da Real World« – om hon fortsätter längs samma spår ställer hon sig ändå längst fram i ledet.
   Uppfinningsrikedomen är trots allt oerhört imponerande.
   Att lyssna på »Miss E…« är som att befinna sig inuti ett datakomplex som drabbats av kortslutning. Det fräser och exploderar, och den elektriska laddningen får håret att ställa sig rakt upp.
   Missy själv står mitt i förödelsen och levererar karaktäristiska textrader om »sex«, »uh!« och »blah!«. Med jämna mellanrum backas hon upp av ivriga gäster som Ludacris, Eve, Lil’ Mo, Jay-Z, Redman och Method Man. Det sprakar, brusar, gnisslar och knäpper.
   Det är nära att det slår lock för öronen. Man missar nästan den överraskande finalen – en häpnadsväckande konventionell soulballad som ligger som ett gömt extraspår mot slutet. Den verkar vara hämtad från någon av D’Angelos sessioner under inspelningarna av »Brown Sugar«.
   Missy Elliott bevisar därmed att hon behärskar traditionella uttryck lika stilsäkert som banbrytande avantgarde.
   Efteråt finns det inte så mycket att tillägga.
   Förutom att det är förvånande att stereon inte har gått upp i rök under resans gång.
MARKUS LARSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001