Paula Frazer: Indoor Universe

PAULA FRAZER
Indoor Universe
Evangeline/MNW
Betyg: 8

Det som skiljer de stora stilisterna från vanliga, medelmåttiga sångare är att deras röster uttrycker mer än vad den faktiska sångtexten säger på papperet. Exempelvis när »I love you« inte bara blir ett »I love you« som drunknar i mängden utan ett »I love you« i all intimitet från en person till en annan. Det är väl, bland annat, det här som skiljer Ryan Adams från Bryan Adams och Harry Nilsson från Tommy Nilsson.
   En vanlig uppfattning, framför allt bland sådana som har låst sig vid att
enbart lyssna på rock, är annars att texterna måste säga något. Alltså ha någon vidare betydelse än bara kärlek och leva livet. Som om musiker skulle veta något vi andra inte vet.
   Utifrån det här resonemanget är det inte ovanligt att de här människorna har en lätt nedsättande syn på country- och soulmusik. De gillar det men tar det liksom inte riktigt på allvar. Det är ju, trots allt, »bara« kärlek och leva livet.
   Eller, jag ber att få korrigera vad jag skrev i början: det här är ingen uppfattning – det är en missuppfattning; de som tycker på så vis har inte, för att formulera det diplomatiskt, fattat någonting. I alla fall lyssnar de inte på musik på samma sätt och av samma anledningar som undertecknad. De hade lika gärna kunnat gå med i något politiskt parti eller en vidskeplig sekt, då det är »svar« de är ute efter.
   Popmusik i dess olika former handlar ju inte så mycket om vad som sägs utan mer hur det sägs, eller när det är som mest lyckat en kombination.
   Det är här de stora stilisterna kommer in i bilden. De som får sångtexten att bli något mer än den i själva verket är, de som blir ett med orden utan att för den skull överdramatisera dem, kort sagt sångare som i princip kan få vilken text som helst att leva sitt eget liv. En del klarar det här genom röstomfång eller medfödd känsla, andra fixar det med frasering, särpräglad personlighet eller blott ett stort, inspirerat hjärta.
   Inte många vokalister förfogar över flera av nämnda egenskaper. Och de namn som man på stört får på tungan är nästan uteslutande storheter från det förflutna.
   Men, åtminstone en samtida sångerska sorterade jag in i den där exklusiva skaran redan första gången jag hörde henne. Året var 1995 och Paula Frazer var då med i San Francisco-bandet Tarnation, och det var på gruppens andra album »Gentle Creatures« som jag förtrollades av hennes svävande, sorgsna stämma. Svalt sensuell och svagt sakral på en och samma gång, urbant elegant och lantligt längtansfull i ett och samma andetag, den nya tiden och det gamla samhället i en och samma röst.
   I den lika olyckliga som obeskrivligt vackra berättelsen om en godtrogen glädjeflickas många besvikelser, »Big O Motel«, symboliserar rösten friskt smältvatten från bergen som flyter ut i en av föroreningar anfäktad flod.
   Paula Frazer lämnade i de sena tonåren sin djupt troende familj och strikta bakgrund någonstans uppe i Smokey Mountains i Sautee Nacoochee, Georgia, för en mer prövande och frestande tillvaro i den syndfulla storstaden; »Dancing where the lonely lights are dim/Holding on to just a memory of him«, som hon sjöng i en av de många gripande låtarna.
   »Gentle Creatures« var appalachiska visor, gotisk country, drömsk pop och filmiskt suggestiva stämningar som hämtade från ett småkusligt David Lynch-soundtrack.
   Ett par år senare kom Tarnation med en mer mångfacetterad, om än inte lika hypnotisk, uppföljare i »Mirador«. Men gruppen splittrades året därpå och därefter har det varit rätt tyst om Paula Frazer.
   Tills nu.
   »Indoor Universe« låter inte alldeles olikt Tarnation. Men det musikaliska spektrat är bredare. »That You Know« och »Stay As You Are« är darrande ökenrysare i närheten av Calexico, fast med mer passion. »Think of Me«, »Everywhere« och »Not So Bad, But Not So Good« är klangfull och trallvänlig pop, medan »The Only One« är en smäktande, stilfull countryschlager à la Chris Isaak. »We Met By the Love-Lies-Bleeding« är en sådan där återhållet dramatisk och poetisk folkgospel som hörts på senare års Nick Cave-skivor.
   Bäst av dem alla är »Gone«, vars laddade arrangemang och omsorgsfulla instrumentutsmyckning – spökgitarr, stråkar och klockspel – förstärker textens osäkerhet och kval.
   Paula Frazers sånginsats är här lika påtaglig som någonsin på »Big O Motel«, »Two Wrongs Won’t Make Things Right«, »Game of Broken Hearts« eller någon annan av topparna på »Gentle Creatures«. Det trots att hon inte ger sig hän på så sätt vi är vana vid. Hon håller sig reserverad och nästan avvaktande, men det är helt i linje med berättarjagets känslomässiga ställningskrig. I »Gone« vill hon men vågar aldrig säga »I love you« till den som hon älskar så mycket, med följd att han till slut tröttnar och försvinner, utom räckhåll.
   Aldrig har ett »I love you« varit så starkt.
   Och det finns ingen risk att det drunknar i mängden – eftersom det ju aldrig ens uttalas.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #3, juni 2001