Bill Callahan: Sometimes I Wish We Were an Eagle

Det börjar lysande med »Jim Cain«, som är klassisk Bill Callahan. Lugn gitarr, en melodi som hamnar nära och textrader som man kan sätta upp på kylskåpet och titta på varje morgon: »I used to be darker, then I got lighter, and got dark again.«

Men det handlar faktiskt inte om Callahan själv, utan om den hårdkokte författaren James M. Cain, som bland annat skrev »The Postman Always Rings Twice« (filmatiserad 1946 med Lana Turner och John Garfield, 1981 med Jessica Lange och Jack Nicholson). Däremot tycks Callahan läsa in delar av Cain i sig själv, de båda växte upp i Maryland.

Det är en välkomnande start på Bill Callahans andra skiva under sitt vanliga namn sedan han tog adjö av Smog-pseudonymen med 2005 års »A River Ain’t Too Much to Love«, ett av hans allra bästa album. Förra plattan, »Woke on a Whaleheart« var däremot en ojämn historia.

Den här gången har jag svårt att släppa texterna, glömmer nästan bort musiken som delvis är ett steg in i det oprövade. Många låtar har stråk- och blåsarrangemang av Brian Beattie som sällan tillåts dominera men finns i bakgrunden, vilket fungerar ypperligt – utom då musiken struttar i väg för mycket.

Längst fram i soundet ligger Bill Callahans röst. Den pratiga, lugna, tydliga rösten. Jag tycker nästan bäst om när han sjunger så avslappnat att det låter som han ligger på rygg och knappt anstränger sig. Men det är effektfullt när han höjer tonen, för att förtydliga några ord, en vändning i texten.

Det är gott om träd och fåglar i texterna. Han betraktar vardagliga saker, identifierar sig med en koltrast, funderar över hur duvan rör sig i vinden. Enkla, träffsäkra metaforer som oftast har en djupare innebörd, mycket tycks bottna i relationer eller existentiella frågeställningar.

Han är en superb textförfattare och ibland överglänser texterna musiken, som på den lite hurtiga »Eld Ma Clack Shaw« där Callahan sjunger att han drömmer en text, som blir en del av låten och lyfter alltsammans flera snäpp.

Det är inte särskilt krångligt att hänga med, även om »Rococo Zephyr« får mig att bläddra i uppslagsböckerna. I den grekiska mytologin var sefyren västanvinden som ofta hade hästgestalt. Här hälsar sefyren på ett kärlekspar som ligger kvar i sängen, svävar runt dem, betraktar och kliver över dem. Berättaren tolkar det som ett uppvaknande, han ser saker med nytt ljus. En fin bild.

Ett typiskt Callahan-grepp. Han ser klarare, genom fåglarna i träden, duvan vid fönstret, rokokohallucinationen. Skivtiteln »Sometimes I Wish We Were An Eagle« kommer från låten »All Thoughts Are Prey to Some Beast«, där örnen är en symbol som tar tag i alla tankar, begär och önskningar och till sist lämnar sitt bo och lyfter, svävar, högt upp i skyn. Musikaliskt påminner låten annars om en gammal Smog-favorit, »Prince Alone in the Studio« från »Wild Love« (1995). Här hittar man samma förlösande känsla.

»Invocation of Ratiocination« skiljer sig radikalt från resten av skivan. Mystiskt, med ordlös sång men även här med naturkoppling – det låter som cikador sjunger i natten i närheten av vatten.

Fåglar. Träd. Vatten. Om Bill Callahan har någon religiös tro är det animismen. Den sista låten »Faith/Void« är en ateistisk betraktelse. »It’s time to put God away«, sjunger han gång på gång i skivans vackraste sång. Det är så långt ifrån aggressiva utbrott mot USA:s kristna höger man kan komma. Bara ett konstaterande. Ta bort Gud. Gud behövs inte. Jag har hittat lugn. I något annat.