Josef Zackrisson: Josef Zackrisson
JOSEF ZACKRISSON
Josef Zackrisson
EMI
Betyg: 5
Det är som om Håkan Hellström aldrig har hänt.
Vi är tillbaka vid sent åttio- och tidigt nittotal. Vi är tillbaka vid kvinnor som sviker, människor som tittar snett, män med ständiga planer på landsflykt och självutlämnande lyrik som utspelar sig på gamla välbekanta, ödsliga gator. Vi är tillbaka vid Magnus Johansson, Toni Holgersson och nån som hette nåt i stil med Jari. Det är kompetent, Kjell Andersson-producerad och rödvinsromantisk grabbrock så det ryker om jeepdäcken.
En gång i tiden behövde svenskarna sånt här. Kanske för att det inte fanns så mycket annat. Kanske för att Sverige, för en tid som är mindre avlägsen än vad vi själva vill eller orkar minnas, var ett långt mer instängt och genomisolerat ärkesvenskt land än vad det är i dag, och att vi då verkligen behövde någon som tog smällarna, som drömde drömmarna och levde livet åt oss.
Det var därför Ulf Lundell blev den han blev. Han var inte rocksångare, han var inte författare, han var den tidens ställföreträdande frihet. Och det lever han på än i dag.
Men jag är osäker på hur mottagliga svenskarna är 2002 för den här sortens bredbenta rock med »hjärtat på utsidan«-texter.
Jag undrar om behovet finns kvar. Det är ett annat Sverige nu än för tio–femton år sedan. Det finns andra sätt att formulera längtan, kärlek och tvivel än via onödigt otymplig sekelskiftesprosa. Det finns fräckare saker att ta sig för en
fredagkväll än att lida med den slitne rumlaren till rockskald när denne ramlar hem »längs broar över farligt vatten« – som Josef Zackrisson sjunger på sitt självbetitlade debutalbum.
Det kan ju faktiskt vara så att Lars Winnerbäck är den sista dödsryckningen för den stolta men med åren allt mindre angelägna svenska traditionen av rockpoeter; i alla fall rockpoeter som vi har lärt känna dem.
Och vad ska vi då med Zackrisson – mest känd som Winnerbäcks basist – till?
Det är ju inte så att han är obegåvad. En låt som »Ovänner o vänner« har en fantastisk melodi, klangfull orkestrering och attraktivt »Because the Night«/ »Promised Land«-bett i refrängen. Ännu starkare är en stiligt arrangerad och modigt odraperad vädjan betitlad »Följ mig«, som kan få det mest förstelnade hjärta att kasta sig ut i kärlekskranka kullerbyttor.
Men för att inse problemet med den här skivan räcker det med att lyssna till pianoballaden »Kom nära«, där Josef Zackrisson visar svag självinsikt genom att sjunga textraden »Vi talar inget konstigt språk«. Faktum är ju att det är just det han gör på skivan i allmänhet och på »Kom nära« i synnerhet.
»Du lägger din förtrollning, utan svek och obehag/Du studsar fram som skum på vågen, min dragningskraft som lag.«
Säger man så i dag?
»Du säger det försiktigt, att du saknar mig ibland/Som om du var ett regn på havet, som aldrig finner land.«
Säger man så i dag?
Det är som om Håkan Hellström aldrig har hänt.
Med det menar jag inte att alla ska titta på Hellström och börja skriva poptexter med samma enkla, direkta och oförställda finess, men det är nog både klokare och lättare att titta på sin samtid än att blicka hundra år bakåt.
PIERRE HELLQVIST
Ursprungligen publicerad i Sonic #6, april 2002