XTC: A Coat of Many Cupboards
XTC
A Coat of Many Cupboards
Virgin
Betyg: 8
XTC löper som en röd tråd genom musikjournalisten Giles Smiths fantastiska självbiografi »Lost in Music«. I ett kapitel som till och med är betitlat »XTC« beskriver han hur det gick till när han för första gången hörde deras debutskiva »White Music«. Platsen var Parrot Records, hans hemstad Colchesters enda oberoende skivaffär. Året var 1978. Nigel, det långa, smala affärsbiträdet som »favoured anything punishingly tuneless, short and with the word ’fuck’ in the title« stod för introduktionen.
»Before it had finished, I had approached the counter, pointed at the speakers and – oblivious even to the threat of Nigel’s abuse – had said: ’I’d like to buy this, please.’ I slipped the sleeve from the brown paper Parrot bag before I left the shop.«
När jag hade läst klart »Lost in Music« sprang jag förstås ut på stan och införskaffade »White Music« samt »Drums & Wires« eftersom den innehöll de enda XTC-låtarna jag dittills hört. Båda visade sig vara väl värda att utstå spott och spe för.
Men man inte kan köpa alla skivor man vill. Man måste alltid prioritera.
Och jag valde efter mitt första ryck bort XTC. Stod i skivaffären: »’Go 2’ eller Tortoises ’Millions Now Living Will Never Die’? Hm, Tortoise«.
Är du, kära läsare, ett massivt XTC-fan? Låt mig gissa att du nu tänker ungefär: »vad katten gör då han här, recenserandes ’A Coat of Many Cupboards’, en fyra cd stor XTC-box som innehåller demoversioner, liveupptagningar och outtakes?«
På vilket jag bara kan svara: »vänta ett tag så ska jag förklara«.
Jag är ytterst medveten att någon som Giles Smith, som har »all the singles in plastic slip covers« och »all the back numbers of Limelight, the XTC fanzine« samt kan »mime-drum any Terry Chambers part you cared to mention« är bättre lämpad för jobbet.
Men saken är den att jag tycker att »A Coat of Many Cupboards«, trots sitt »för dig som redan har allt«-innehåll, är den bästa introduktionen till XTC som finns på marknaden. (Ja, jag har lagt halva lönen på XTC-plattor sedan jag fick det här uppdraget.)
Därför skriver jag den här recensionen; för alla nyfikna, potentiella XTC-beundrare.
Det kan du väl inte ha något emot, massiva XTC-fan?
Då avslutar vi det här i den andan.
Här är fem anledningar till varför jag gillar »A Coat of Many Cupboards«.
1. XTC vet hur man gör popmusik. Melodiös, omtumlande (särskilt i början), rolig och infallsrik. Och med bra texter, till råga på allt.
2. Urvalet är oantastligt. Andy Partridge och Colin Moulding, XTC:s huvudsakliga medlemmar, har hjälpt till och översett. Alla hits, alla favoriter, hela karriären fram till i dag. »Fireball XL5/Fireball dub« (»White Music« outtake) – den bästa duben någonsin från Swindon! »Chalkhills and Children« – »Oranges and Lemons« version«! »All You Pretty Girls« (Home Demo)! Och så vidare!
3. De alternativa versionerna av låtarna på studioalbumen är mer lösa i kanten, mer lo-fi, spontanare, spretigare. Vilket gör dem bättre enligt mitt sätt att se på saken.
Ett exempel på detta är »Making Plans for Nigel«.
När jag då och då spelar skivor på krogen brukar jag ibland inkludera den som en del av »väldigt bra låtar-kavalkaden«. Men jag har alltid tyckt att produktionen av den är platt som en pannkaka.
Demoversionen som finns med på »A Coat…« har djup. Jag tror att de trettioåriga män som alltid brukar dyka upp och tacka mig för att jag nyss spelat världens bästa låt när »Making Plans for Nigel« övergått i något annat håller med om att detta är önskvärt.
4. Ren spekulation eftersom mitt recensionsexemplar bara bestod av fyra cd-skivor. Men av vad jag har förstått innehåller boxen också en 128 sidor lång bok där Andy och Colins kommenterar alla låtar, vilket rimligtvis borde göra den ännu mer intressant för alla oss nytillkomna fans.
5. Den fick mig att lägga halva lönen på XTC-plattor. Vilket är det bästa betyg jag kan ge.
Tack för mig.
JOHAN JACOBSSON
Ursprungligen publicerad i Sonic #6, april 2002
