Chris Isaak: Mr. Lucky
CHRIS ISAAK
Mr. Lucky
Wicked Game/Reprise/Warner
Betyg: 5
Vi satt där i Pelikans bardel Kristallen en ganska sen måndagkväll. Det var grått ute, en lätt dis drog in, Söders gator låg obehagligt ödsliga.
För en gångs skull hade ingen av oss vidare mycket lust att dricka, det viktiga var nog att bara sitta och prata.
De jag var där med var båda singlar med färska erfarenheter av kärlekens baksida, själv var jag bara sällskapssjuk gräsänkling. Under kvällen hann vi vädra allt ifrån svårigheten i att tröttna på Motown till en i samhället allmänt tilltagande karriärism. Men det mest minnesvärda utspelade sig då »Mr. Lucky«, Chris Isaaks nya album som vi samtliga vid bordet erhållit förhands-ex på men ännu inte riktigt hunnit sätta oss in i, dryftades.
– Han är visst olycklig igen, konstaterade så en i sällskapet.
[tystnad]
– Om inte ens Chris Isaak kan behålla sina damer, hur fan ska man då själv klara det?
Även om San Francisco-hunken alltid levererat sina evigt blå croonerballader med den största övertygelse så har man likafullt haft svårt att släppa bilden av en kille som glider igenom tillvaron på en välfylld räkmacka, där saltstänkta skivinspelningar i Baja och fotomodellhångel i videor varvas med egna stjärnspäckade TV-shower och täta förbindelser med David Lynch.
Eller så här; även om det inte det minsta har inverkat på hur man betraktat hans skivor har det ändå fört med sig att man haft lite svårt att lida med honom.
Denna gång står titeln på skivomslaget inom citationstecken. Det ska givetvis signalera att denne patologiskt svårmodige svärmorsdröm är allt annat än en »Mr. Lucky«. Men i intervjuer framhärdar han att det inte alls ska tolkas som ironiskt. För även om damer faktiskt tycks dumpa honom med jämna mellanrum får vår omvittnat ödmjuke vän nypa sig själv i armen varje dag för att själv tro på att han lever det liv han de facto lever. Chris Isaak är fullt medveten om att det finns en och annan individ som skulle kunna tänka sig att gå i hans skor.
Han borde förresten kanske själv se över sin gärning. Sedan frigörelsen från Eric Jacobsen, producent på sju album fram till och med 1998, har Isaak haft märkbart svårt att komma tillrätta med hur han egentligen ska låta. Första skivan utan vapendragaren, 2002 års »Always Got Tonight«, kännetecknades av en påfallande fantasilös, ordinär ljudbild. Detta från någon vars lidande tenor tidigare mystifierats, för att inte säga odödliggjorts, av lager på lager med twangigt vintage-reverb.
Problemet är tyvärr detsamma med »Mr. Lucky«. Han som länge lät mer autentiskt Roy Orbison än Roy Orbison själv – och hur många fixar det? – irrar nu runt i ett opersonligt, modernt rocksound som inte direkt döljer hans karaktärsdrag; det bara klär honom illa. Sångarens mångåriga följeslagare i bandet Silvertone kämpar alltmer otacksamt vidare, Isaak sjunger fortfarande fantastiskt och så länge han är kapabel att pressa ur sig vredgade svartsjukedramer som »Cheater’s Town« finns det all anledning att fortsätta lyssna. Man får bara försöka förtränga den artificiella New Orleans-dixien i »We’ve Got Tomorrow«, den klumpfotade storbandsjazzen i »Big Wide Wonderful World« och en del andra magplask som en så här slipad surfare borde ha kunnat parera.
Ifall vi tre som samlades på Kristallen den där småkulna kvällen för ett par veckor sedan snart kom att sätta oss där igen skulle sannolikt »Mr. Lucky« ånyo föras på tal. Efter att nu ha hört skivan ifråga är väl inte omöjligt att en av aftonens alla frågor utan svar skulle lyda ungefär så här:
– Om inte ens Chris Isaak kan låta som Chris Isaak, vem fan ska då själv klara det?
PIERRE HELLQVIST
2009-04-14
