David Grubbs: A Guess at the Riddle

DAVID GRUBBS
A Guess at the Riddle
FatCat/Border
Betyg: 8

Det slog mig härom dagen att Louisville-sonen, numera Brooklyn-bon, David Grubbs på olika sätt har tonsatt mitt liv i drygt tolv år.
   Det tyckte i alla fall jag var ett fascinerande faktum. Tolv år! Tänk vad tiden går fort när man har roligt!
   I och för sig, smolk i glädjebägaren – David har gett ut skivor i tjugotvå år. Och det skulle förstås varit ohyggligt coolt om jag kunde stoltserat med att jag som sjuåring beställde Happy Cadavers EP från Undefined Records, men någon måtta får det vara.
   Insikten var i alla fall så överväldigande att jag var tvungen att sätta mig framför min skivsamling och titta på ryggarna, konstatera favoritfrukterna av detta förhållande. Där stod de och där hamnade de ovanpå stereon i en prydlig och kronologisk hög; Squirrel Baits självbetitlade (Homestead, 1985), Bastros »Bastro Diablo Guapo« (Homestead 1989), Gastr del Sols »Crookt, Crackt or Fly« (Drag City, 1994) och »Upgrade and Afterlife« (Drag City, 1996), under-eget-namn-skivorna »Banana Cabbage, Potato Lettuce, Onion Orange« (Table of the Elements, 1997) och »Rickets and Scurvy« (FatCat, 2002) samt »Off-Road« (Blue Chopsticks, 2003), ett av alla hans samarbeten med svenske saxofonisten Mats Gustafsson.
   Ett fint litet torn blev det och ännu mer kärlek tändes i mitt hjärta av vetskapen att det där ju bara är det översta lagret av alla de David Grubbs-relaterade fullängdare jag har.
   Ett fint litet torn också bestående av väldigt många genrer, från den hårdaste hardcore (Squirrel Bait och Bastro) till den bland annat Mayo Thompson- och John Fahey-minnande musiken på Gastr- och soloalbumen.
   Nöjd, glad och med »tolv år, aldrig dålig, fortfarande underbar« som ett mantra i skallen började jag beta av verken. Och när jag var klar med det tog jag mig an »A Guess at the Riddle«, Davids sprillans nya cd.
   David själv har sagt att de plattor han gjort de senaste åren går att dela in i två kategorier – dels de som består av sånger, dels de som innehåller längre, instrumentala stycken. »A Guess at the Riddle« är sångbaserad. Det är nog också hans starkaste sångbaserade material hittills.
   Liksom de melodier som Texas-sonen Mayo Thompson skapat med hjälp av Red Krayola och ensam är Davids på ytan omedelbart igenkännbara som pop och de är jordade i traditionella instrument som gitarr och piano. Men det krävs inte mycket för att inse att de inte rör sig inom A-G-Dm-och vers-refräng-vers-universum. Figurer sticker av åt sidospår, då och då dyker Matmos elektriska ljud upp, Adam Pierce och Thomas Belhom från Mice Parade lägger trummor ibland …
   Nytt på »A Guess at the Riddle« är att David samarbetat med författaren Rick Moody (mest känd för boken »The Ice Storm«). Rick, som också musicerar ihop med David och Hotel2tango-inblandade Hannah Marcus som The Wingdale Community Singers, står bland annat bakom texten på »Hurricane Season« en nattklubbssoft-utmynnar-i-Tony Conrad-minimalism-dänga som verkar handla om … det vet jag inte, men det kan vara den första låt jag hört som nämner hägrar.
   Så efter tjugotvå år i branschen gör David Grubbs en av sina bästa plattor någonsin. Imponerande, men ändå väntat. Jag har nämligen en känsla av att jag om ytterligare 144 månader kommer sitta någonstans och fascineras av hans senaste släpp. Och då tar »A Guess at the Riddle« plats i älsklingstornet, var så säkra.
JOHAN JACOBSSON

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004