Loretta Lynn: Van Lear Rose

LORETTA LYNN
Van Lear Rose
Interscope/Universal
Betyg: 9

– Om man kan titta på »Coal Miner’s Daughter« utan att känna någonting, om man kan lyssna på hennes skivor utan att känna någonting, ja, då ska man nog stoppa undan gitarren och ägna sig åt att lägga pussel i stället.
   Det var Jack White som sa det i en intervju förra sommaren, precis när han och Loretta Lynn hade etablerat kontakt och alltmer konkret börjat planera ett samarbete – ett samarbete som nu har resulterat i albumet »Van Lear Rose«. »Coal Miners’s Daugher« är för övrigt filmen med Sissy Spacek från 1980 som är baserad på countrylegendarens omvälvande liv.
   White har förstås helt rätt. I Loretta Lynns liv finns allt det där som brukar ligga till grund för stort artisteri inom countrymusik: kamp, klassklättring, dramatik, motsägelsefullhet och bitterljuv kärlek. I det här fallet en kärv uppväxt i Kentucky som skarp kontrast till den snabba framgången. Och en inte helt sympatisk make som hon genom alla år höll fast vid trots att hon i sina feministiskt banbrytande låtar på sextio- och sjuttiotalen mer än någon annan kvinnlig countryartist markerade självständighet och benhård »jag tänker inte ta skit från någon«-attityd.
   För att inte tala om Loretta Lynns alla konstnärliga egenskaper och talanger, som hon lyckades odla och utveckla både trots och tack vare de försvårande omständigheterna.
   Till skillnad från många andra countrysångerskor som sjöng det de blev åtsagda att sjunga av valfri diktatorisk Nashville-producent sjöng Loretta Lynn huvudsakligen egna låtar utifrån sina egna erfarenheter av att vara ung hustru och mamma. På den här tiden var det praxis att de manliga stjärnorna inom genren skaldade om sitt syndfulla honkytonkliv. Men att man också fick ta del av perspektivet från hon som stod vid spisen och väntade med en färdiglagad middag var inte vidare vanligt. Inte förrän denna »blue Kentucky girl« med glödhett cherokee-blod i sig dök upp och sa som det var med en serie välriktade snytingar – och fenomenala singlar – som »Don’t Come Home a-Drinkin’ With Lovin’ On Your Mind«, »Fist City« och »Your Squaw is on the Warpath«. Hon drog sig inte heller för att ta upp ämnen som i konservatismens högborg countrybranschen ofta var kontroversiella: skilsmässor (»Rated X«), sex (»I Know How«), bristen på sex (»When the Tingle Becomes a Chill«) och preventivmedel (»The Pill«).
   Nog för att allt det där sammantaget gjorde Loretta Lynn till dörröppnare och maktfaktor i kampen för jämlikhet mellan könen, men hon kunde förmodligen ha sjungit om pingisbollar och ändå kommit en bra bit på vägen i karriären. Hennes konsekvens, uppriktighet, låtskrivarsnille och vassa tunga i all ära, Lynns allra främsta tillgång har ändå alltid varit rösten. En röst som ofta balanserar på gränsen till att när som helst spricka i tårar, men som framför allt har en genuin stolthet, passionerad skönhet, alltid blottlagd sårbarhet och föga förhandlingsbar bestämdhet som gör att sångerskan alltid går ut ur varje drama, konflikt och krossat hjärta med högburet huvud. Loretta Lynn vågar definitivt gå sönder, men vägrar bli ännu ett i raden av hjälplösa offer.
   Det verkligt fina med »Van Lear Rose« är att ingenting av ovannämnda har mattats av eller raderats ut – trots att Lynn nu är sextionio år gammal, trots att det är flera decennier sedan hon gjorde något med betydelse för någon utanför den mest trogna fankretsen, trots att den unge producenten i vanliga fall utövar högljudd garagerock.
   I själva verket är det så att »Van Lear Rose«, precis som andra grandiosa återkomster i stil med Johnny Cashs American-svit, Bob Dylans »Time Out of Mind« och Solomon Burkes »Don’t Give Up On Me«, lär räknas till ett av hennes centrala verk när karriären sedermera ska sammanfattas. Ingen kan med trovärdigheten i behåll säga »visst är skivan bra men den kan ju inte mäta sig med det hon spelade in 1967 eller 1971«. Faktum är att »Van Lear Rose« är bästa tänkbara introduktion till, och presentation av, den här orättvist bortglömda storheten.
   Först kan man kanske tycka att Jack Whites närvaro är väl tydlig; de mer rock’n’roll-röjiga numren påminner nämligen inte så lite om The White Stripes primitiva hillbilly-stänkare. En åsikt som dock bleknar raskt i takt med att man kommer underfund med att hans närvaro varit av största vikt för att den här slumrande ikonen ska blomma på nytt. Helt uppenbart har hans glöd och entusiasm sporrat och motiverat henne, det är hans vision som har fått henne att låta som sig själv fast, på ett samtida sätt. Och det utan minsta överflöd, snarare tycks Whites idé ha varit att lägga allt fokus på de noggrant koncisa låtarna och den imponerande intakta rösten.
   Resten tar hon hand om själv i tretton låtar som fullkomligen gnistrar av förkrossande vackra melodier och gripande små vardagsnoveller till texter.
   Från det kärleksfyllda titelspåret, en hyllning till mamman vars »beauty ran down to her soul«, till närapå psykedeliskt konstruerade rocksingeln »Portland Oregon«, där en Rod Stewart-raspig Jack White kliver in i den roll hennes gamla duettpartner Conway Twitty hade under många osannolikt framgångsrika år. Från självbiografiska »Trouble On the Line«, om den stormiga relationen till numera bortgångne maken Doo, till tuffa »Have Mercy«, som hon skrev till vännen Elvis Presley medan han ännu var vid liv. Från frejdigt uppsluppna livsodyssén »Story of My Life« till kolsvarta mördarballaden »Women’s Prison« är det här albumet en spegelbild av Loretta Lynns eget liv: både underhållande och tragiskt, inbjudande och ensamt – men mest av allt oförglömligt; »I have to say I’ve been blessed/Not bad for this ol’ Kentucky girl I guess«.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #17, juni 2004