Madness: The Liberty of Norton Folgate

MADNESS
The Liberty of Norton Folgate
Lucky 7/Playground
Betyg: 8

Det är lätt att underskatta Madness. Antingen för att man som svensk uppfattar dem som en parentes i en kort skavåg i skarven mellan sjuttio- och åttiotal, som av slump fick en hit med trallvänliga »Our House« innan karriären tog slut. Eller för att man som britt har vuxit upp med bandets ändlösa rad av vardagsbetraktelser och ser dem som inventarier.
   Jag faller för Ray Davies som för Calvin Harris av fler orsaker än konstnärliga. Förstår du vad jag menar med det förstår du varför jag älskade Madness och ännu älskar allt de gjorde då. Men skivorna de har spelat in under det senaste decenniet, deras återföreningar, deras West End-musikal, med mera, har inte direkt orsakat några revolutioner. Frontmannen Suggs soloplattor har heller inte varit några höjdare.
   Därför är det med förvåning man tar del av den senaste ansträngningen från dessa medelålders män från Camden. Trettio år efter att de fick ungdomar världen över att resa sig och börja dansa till »Night Boat to Cairo«, minst tjugo år efter storhetstiden, har de tagit sig samman för ett album med fjorton vardagsdramatiska berättelser fullt i klass med deras bästa ögonblick som »Embarrassment«, »House of Fun«, »Tomorrow’s Just Another Day«.
   Diskbänksraggatrall är vad man får. Här kryddad med historien om det nu gentrifierade Spitalfields i östra London, där det mångkulturella gränsområdet The Liberty of Norton Folgate hade autonomt styre så sent som 1901. En fin symbol för ett band som började som skinheads och slutade som peaceniks.
MARTIN THEANDER
2009-05-20