The Mars Volta: Frances the Mute

THE MARS VOLTA
Frances the Mute
Gold Standard Laboratories/Universal
Betyg: 2

Richard Powers prisade roman »The Time of Our Singing« från 2003 handlar om tre syskon som i efterkrigstidens usa växer upp med en svart mamma och judisk far. Deras föräldrar trotsar alla givna regler och utmanar samhällets norm för kärlekens skull, medan barnen aldrig blir accepterade någonstans.
   Inte tillräckligt svarta, inte tillräckligt vita.
   Två av barnen, röstfenomenet Jonah och hans pianist till bror Joseph, ger sig på en karriär inom den kritvita scen som är klassisk musik, men får aldrig mycket större aktning än »lysande negersångare«. Joseph tröttnar till slut och börjar, för att få ihop till brödfödan, spela pop och easy listening-skval i en bar. Han tvingas lära sig musik som han tidigare sett ner på, musik som inte varit tillräckligt fin, från Supremes till Beatles och »When a Man Loves a Woman«. Till en början motvilligt, men med tiden med allt större förståelse, respekt och ibland rentav förtjusning.
   Hela hans bild av vad musik är och vilka syften den kan ha omkullkastas. Efter ett par månader där i sorlet på Glimmer Room inser han att de flesta människor inte vill ha musik som är överlägsen dem själva, utan musik som bara håller dem sällskap som en god vän. Eller som han konstaterar: »What we want, finally, from friends is that they have no more clue than we do.«
   Denna defensiva men inte helt verklighetsfrämmande teori känner jag själv igen mig i när jag lyssnar på The Mars Volta. Deras progressiva hårdrock här precis som på 2003 års genombrott »De-Loused in the Comatorium« låter exakt så som det skulle göra om kemister fick i uppdrag att ta fram ljudet av framtidens »classic rock«. Man tar några tunga droppar av Led Zeppelins brontosaurusdimensionerade blues, ett par skvättar opera och sedan lagom doser emo, funk, punk och hybris för att konstruera skivor som ska vara konceptuella men som mest binds ihop av sin laboratorieframställda mångkultur.
   Det är egentligen inte så mycket musik som det är ett experiment.
   Försöksdjuren är dock denna gång inte möss utan människor. Av det kan man dra två slutsatser:
   1) Världens möss har inte varit så här lyckliga sedan de fick i väg Askungen på bal.
   2) Det här är musik som vet mer än vi människor gör och sålunda inte är den vän som jag vill att min musik ska vara.
   Eller tänk om det är så att Mars Voltas musik, i likhet med Jonah och Joseph i »The Time of Our Singing«, inte är tillräckligt svart, inte tillräckligt vit? Alltså att det är jag själv som bär omkring på fördomar om hur vilka ramar rock ska hålla sig inom.
   Då är det kanske jag själv som ska ha en tvåa i betyg.
PIERRE HELLQVIST

Ursprungligen publicerad i Sonic #21, februari 2005