Elvis Costello: Secret, Profane & Sugarcane




ELVIS COSTELLO
Secret, Profane & Sugarcane
Decca/Universal
Betyg: 7
 
Man är uppenbarligen inte ensam om att ha tappat orienteringen i Elvis Costellos på senare år så ymnigt tilltagande diskografi. För att vara någon som gärna ser sig som en superstjärna i samma liga som Jagger, Bono och Springsteen är det anmärkningsvärt svårt för hans skivor nu för tiden att ens ta sig in på topp 100-listan både i England och USA.
   Ändå fortsätter han att pumpa på – oförtrutet och i alla riktningar. Klassiskt, jazz, experimentellt, skränig rock, impulsiv pop och louisiansk vuxenfunk om vartannat. Och så här då ett T-Bone Burnett-samarbete som bäst kan beskrivas som folkcountry med fioler, mandoliner, dobros och dragspel hela vägen ner till den djupaste amerikanska Södern. Ja, lite som 1986 års »King of America« fast ännu djupare. Men kanske inte riktigt lika bra.
   Det avskalat akustiska soundet på »Secret, Profane & Sugarcane« är synnerligen trivsamt och oklanderligt. Rentav så pass bländande att man lätt förbiser det faktum att materialet i sig är aningen mindre märkvärdigt. Eller, på sina ställen, för märkvärdigt. De fyra låtar som uppkom ur 2005 års samarbete med Danmarks kungliga opera på temat HC Andersen är Costello när han är som mest finsalongsvulstig, trots den spartanska musikaliska inramningen.
   Därmed inte sagt att höjdpunkter saknas. Det gamla Bing Crosby-numret »Changing Partners« är en bedårande mjuk vals. »Hidden Shame«, som kompositören en gång i tiden gav bort till Johnny Cash, har ett bastant gung på gränsen mellan rockabilly och bluegrass. »The Crooked Line« är så frejdig att man vill dansa armkrok hela natten lång. Utsökta »Down Among the Wines and Spirits« skulle man dock helst höra tolkad av en… lite mindre egenkär sångare (tur då att låten egentligen skrevs till Loretta Lynns kommande album, låt oss hoppas att den kommer med där).
   För det är ju så, som vokalist har Elvis Costello en förmåga att ta lite för mycket plats – det är alltid svårt att tänka, känna eller göra något när han ångar på. Att han hela tiden befinner sig ända uppe i plytet på lyssnaren har genom åren onekligen resulterat i en och annan intensiv triumf, men eftersom han envisas med att ge ut skivor stup i kvarten blir det omöjligt att oreserverat trivas med att så ofta ha hans andedräkt tätt inpå sitt eget matintag.
   Även om det här må vara ett av nollnolltalets mer bestående album med karln är det inte heller den fullträff Elvis Costello snart skulle behöva för att hans egostimulerande elitposition ska kännas som något annat än resultatet av gamla meriter, skarpt intellekt och goda kontakter.
PIERRE HELLQVIST
2009-06-02