Neil Young: Archives vol. 1 (1963-72)

Neil Young ligger i det brända gräset i den gassande kaliforniska solen och sippar på en Coors. Han är tjugofem år gammal, mer vildvuxet långhårig än någonsin, redan färdig med storstadstrippen och nybliven ägare till den ranch i bergen utanför San Francisco som han har döpt till Broken Arrow, efter en av sina låtar.

Firad rockstjärna sedan flera år tillbaka. När albumet som han och det nykomponerade kompbandet The Stray Gators håller på att färdigställa i ladan en bit bort släpps några månader senare kommer han att förvandlas till en av de riktigt stora.

För skivan de jobbar med är »Harvest« och på den finns en låt som heter »Heart of Gold«.

Men just nu ligger Young i gräset och tycker att allt är ganska groovy. Förmodligen hyfsat far out också. Han har nämligen fått för sig att rigga upp ett PA-system utanför ladan så att han kan fylla hela nejden med sina nyinspelade låtar. »Words (Between the Lines of Age)« rullar ut över ranchen, studsar vidare mot kullarna i fjärran och Neil Percival Young can definitely dig it.

Om jag skulle ge någon en snabbintroduktion till vilken sorts person Neil Young är hade det legat nära till hands att visa den här gamla TV-intervjun.

Där ligger han, den nyrike hippien som firar sin frihet. Pengarna i sig betyder inget för honom men de ger honom möjlighet att förverkliga sina visioner. Inte alltid glasklara, ofta rejält egensinniga. Neil Young gillar sånt som ingen, eller i alla fall rätt få, bryr sig om.

Han kommer under de kommande decennierna att lägga ned enorma mängder tid och pengar på att bygga hemligt konstruerade gitarreffektboxar och gigantiska miniatyrjärnvägar. Han  kommer att satsa massor av pengar på ett projekt för att förvandla bensinslukande gamla vrålåk att bli moderna miljöbilar.

Alltid med samma genomgående, remarkabelt tidlösa, lite ruffiga gör det själv-känsla. Det som han själv gärna kallar för funky.

Och väldigt lite av allt som Neil Young kommer att ta sig för under sin karriär kommer att vara mer funky än »Archives«.

Hur anspråkslös och allmänt loose Neil Young än kan verka i såväl intervjuer som i själva skapandet är han en man med järnvilja som tidigt började betrakta det han gjorde som konst, som något viktigt och värt att dokumentera. Talande är att Young redan i början av sjuttiotalet anställde en egen arkivist och fotograf, Joel Bernstein, för att hålla koll på alla projekt.

Den kanadensiske flanellmannens maniska samlande kan utan problem kallas analt, men då just det är själva förutsättningen för att något som »Archives« skulle kunna bli av är det svårt att känna något annat än djup tacksamhet över den självmedvetenheten.

För den här boxen är verkligen Neil Young heaven.

Tio blu-ray- eller DVD-skivor (eller åtta CD) med hundratjugoåtta låtar, näst intill alla som Young producerade under sina tio första år som artist. Ibland i de kända studioversionerna, lika ofta i form av demos, outgivna mixar eller livetagningar.

Ni har hört det men ni har ändå inte hört det. Framför allt har ni inte hört det så här. För »Archives Vol. 1« är den första skivbox som tar tillvara på blu-ray-teknikens möjligheter.

Redan när han hade släppt samlingen »Decade« 1977 började Young fundera på en uppföljare. Idén slog rot, grodde och växte och i mitten av åttiotalet tog snacket fart om att han planerade den mest ambitiösa karriärsammanfattande boxen som rockvärlden någonsin skådat. Men åren gick och ingen box kom. Bara små signaler om att projektet levde vidare. »Archives« blev snart något mytiskt i Neil Young-kretsar, ryktena om boxens omfattning, utseende och innehåll blev allt fler, samtidigt som många började tro att det aldrig skulle bli någon box, att det ofrånkomligen skulle bli ett antiklimax när lådan väl kom och att Neil kanske rentav gillade att boxen bara existerade som idé och våt dröm bland fansen.

Med den första av fyra planerade »Archives«-boxar framför mig förstår jag genast varför det har tagit så lång tid.

För det är ett närmast vansinnigt ambitiöst projekt, som i investerade arbetstimmar förmodligen inte lär komma i närheten av vad det drar in i försäljning.

En av de främsta anledningarna till »Archives«-projektets fördröjning handlade emellertid om att Young, välkänt inbiten vinylförespråkare och CD- och mp3-motståndare, ville invänta en teknik som presenterade musiken på ett rättvist sätt i digital form. När han fick höra talas om blu-ray förstod han att han äntligen var hemma. Blu-ray kan inte bara återge ljud med flera hundra gånger högre upplösning och avsevärt bättre dynamik än CD. Med blu-ray har man, till skillnad från DVD, dessutom möjlighet att ta del av olika sorters bildmaterial samtidigt som man lyssnar på musiken. Man kommer helt enkelt närmare känslan av att spisa musiken med ett fylligt vinylfodral i famnen.

Blu-ray öppnar dessutom för möjligheter att uppdatera boxen med mer material efter hand via internet, tack vare BD-Live-tekniken (bland annat lär material med The Mynah Birds, det kortlivade bandet som Young hade med funkmannen Rick James, vara på gång den vägen).

Neil Young skriver själv på neilyoungarchives.warnerreprise.com att det är på blu-ray som det här ska upplevas, och efter några instängda dygn med »Archives Vol. 1« och en Playstation 3 har jag extremt svårt att protestera.

För boxen låter verkligen fantastiskt. Jag ska inte försöka förvandla Sonic till Hifi & Musik här, och »Helpless« eller »Down By the River« går ofta att få gåshud av även i mobilfilmade Youtube-klipp eftersom det är så bra låtar, men ändå. Har du bara en hyfsad stereo kommer du att slås av hur rik, full och inte minst levande musiken känns. Som när stämmorna möts i »Country Girl« med Crosby, Stills, Nash & Young. Eller när Londons Symfoniorkester sjuder upp bakom Young i »A Man Needs a Maid«. Eller för all del när allt skalas av, som i »Cripple Creek Ferry«. Där är det nästan som att Young och Danny Whitten står framför mig i vardagsrummet och spelar.

Bortsett från det rent soniska är förmodligen det mest intressanta med denna första »Archives«-volym att den tydliggör hur mycket intensivt musikaliskt sökande det faktiskt tog Young att nå den där självmedvetenheten.

Första bandet The Squires, som han bildade i tonåren hemma i Winnipeg, låter i de sex låtar som finns med i boxen ganska anonymt sextiotalspoppiga.

Det är imponerande att en hörnsten i Young-katalogen som »Sugar Mountain« kom till redan 1965 men att höra den tidiga demoversion som finns med här är att höra en ung sångare som ängsligt famlar efter sitt uttryck.

Och man har de senaste trettiofem åren sällan tänkt på Neil Youngs musik i termer av referenser och influenser men här erkänner han i en radiointervju att »Mr Soul«, Buffalo Springfield-låten, i princip bara är en vidareutveckling av Rolling Stones »Satisfaction«.

Det står även klart att det är efter splittringen av Buffalo Springfield, när Neil insett att han inte ska vara med i ett band och fått modet att börja verka helt efter eget huvud, som han hittar fram till sin unika blandning av skör ömsinthet och rustik jordighet. På livealbumet »Live at the Riverboat« är det en häpnadsväckande färdig tjugotreåring som sitter på ett litet hipsterställe i Toronto och berättar roligt om sin missförstådda »drug song«, »Flying on the Ground is Wrong«.

Sedan tycks självkänslan bara växa och resultera i allt bättre musik när Young blir (en högst självständig) medlem i Crosby, Stills, Nash & Young, lämnar Los Angeles för huset i Topanga Canyon, slår sig ihop med Crazy Horse och gör mer under två år än en genomsnittlig nutida artist orkar med på tio.

När den här boxen slutar – med ett av Youngs få hybris-projekt, rockstjärna-leker-med-en-kamera-utan-manus-filmen »Journey Through the Past« – har den riktigt intressanta delen av hans karriär bara börjat.

Kanske har jag fel. Kanske är »Archives« inte alls bara ett drömprojekt för en egensinnig rik hippie. Kanske är det precis så här man som etablerad artist ska gå till väga för att få folk att betala för musik i dag. Kanske gör Neil Young helt rätt som inte ens stannar vid de här mastodontboxarna utan även planerar att släppa alla sina originalalbum i nya, »definitiva« versioner, tillsammmans med fler livekonserter i »The Performance Series« och de mytomspunna osläppta albumen, som »Homegrown«, »Chrome  Dreams« och »Toast«, under rubriken »The Special Edition Series«.

För är det någonting som Neil Young verkligen lyckas med på »Archives« är det att på ett helt nytt sätt bygga ut upplevelsen av sin musik.

I stället för att bara slå på en platta och lyssna kan man »bläddra« mellan låtarna i ett gammaldags mapparkiv (funky). Vid nästan varje låt går det att öppna flikar med bilder, texter, skivetiketter, askar till mastertejper, brev och tidningsartiklar, samt ibland höra radiointervjuer och se tv-klipp. Mycket är i ärlighetens namn mest av kuriosavärde och somligt rätt rejält nördigt. Inte minst alla »gömda« låtar.

Men om man, som jag, tycker att »Cinnamon Girl« är en av världens fyrtiosju bästa låtar erkänner jag villigt att det är intressant att se den handskrivna originaltexten och konstatera att öppningsraderna från början var de kanske inte riktigt lika funkiga »I wish to marry a cinnamon girl«.

För att inte tala om hur rörande det är att öppna den tvåhundratrettioåttasidiga collageboken och läsa krönikan som Youngs far, den i Kanada välkände journalisten Scott Young, skriver efter att ha sett sonen på ett jublande Carnegie Hall.

Om lådan är värd pengarna? Det beror helt på hur intresserad du är av Neil Young. Om du ännu inte har läst Jimmy McDonoughs excellenta Young-biografi »Shakey« hör du möjligen inte till målgruppen. Om du inte äger en blu-ray-spelare, en platt-tv med HD-upplösning eller en hyfsat modern stereoförstärkare, som är det som krävs för att till fullo uppleva den här boxen, finns det måhända anledning att fundera på om det är värt att offra x antal tusenlappar på en kille från Kanada som sjunger låtar som du i många fall redan har hört och kanske äger på både vinyl och CD.

Men om du har prylarna och hör till dem som får något fuktigt i blicken bara av tanken på en officiell version av den mytomspunna »Everybody’s Alone« är det inget snack.

Då kommer du inte för en sekund att sakna dina 2199 kronor.