Sir Richard Bishop: The Freak of Araby

SIR RICHARD BISHOP
The Freak of Araby
Drag City/Border
Betyg: 8
 
Hans tidigare skivor har fått mig att dyka ner i såväl Ali Akbar Khan som Django Reinhardt. På nya albumet koncentrerar sig Sir Richard Bishop på arabisk musik, något som ligger honom nära; hans morfar kommer från Libanon, och långt innan bröderna Richard och Alan Bishop (numera mest aktiv med skivbolaget Sublime Frequencies) förenade punk med friformsrock och allt man kan tänka sig i Phoenix-bandet Sun City Girls lyssnade de på musik från Maghreb och Levanten.
   Den egentliga motorn för projektet var när Richard Bishop inte kunde slita sig från Omar Khorshid, en egyptisk gitarrist, även verksam i Libanon, som på sjuttiotalet gjorde en rad album där han spelade pop och arabisk musik med elgitarr. Khorshid kompade även Oum Kalthoum, den största arabiska sångerskan genom tiderna.
   Av de tio låtarna på »The Freak of Araby« är hälften covers. Den mest välkända är »Enta Omri«, en kärlekssång komponerad av Mohamed Abdel Wahab (gigant inom egyptisk nittonhundratalsmusik), som var ett av Oum Kaltoums paradnummer. Bishop vågar sig inte på någon våghalsig tolkning, utan komprimerar den förföriska melodin som ofta används av magdansöser.
   Omar Khorshid tog sig även an västerländska låtar, som Shadows »Apache« och den korsikanska sången »Solenzara« – som även Bishop tolkar. Bishop förenar ett twang i elgitarren, som emellanåt inte är särskilt långt från sextiotalets surfpop, med Morricone-känsla och arabiskklingande harmonier. Det är även elbas, trummor och slagverk på flera låtar, och den avslutande »Blood-stained Sands« har marockanska blåsinstrument.
   Men framför allt är det gitarristen Bishops show. Förutom något enstaka spår på limiterade CD-R-utgåvor är det första gången utanför Sun City Girls som han lägger undan nylonsträngarna och spelar elgitarr på skiva. Det är inte lika oförutsägbart och galet i dag, men jag gillar hur han mixar medryckande melodier med psykedeliska ornament, som i »Taqasim for Omar« och »Sidi Mansour«. Han är dessutom mycket öppnare än många av namnen inom den primitiva fingerplockarskolan som han ofta felaktigt jämförs med.
   Förutom att det är en njutning att lyssna på »The Freak of Araby« skapar skivan ett sug efter arabisk musik. Det är dags att gräva ner sig rejält i Omar Khorshid, Oum Kalthoum, Fairuz och Topic-trippeln »Music in the World of Islam«.
PM JÖNSSON
2009-06-02