Tinariwen: Imidiwan: Companions
TINARIWEN
Imidiwan: Companions
Independiente/Border
Betyg: 6
Den senaste tiden har jag lyssnat mycket på tre skivor med Sahara-musik utgivna på Sublime Frequencies. Group Doueh, som nyligen spelade i Sverige, Group Inerane och Group Bombino. Det första bandet kommer från Västsahara, de andra två tillhör båda samma krets tuaregmusiker från Agadez, Niger. Lysande skivor där den bristande ljudkvaliteten enbart är positiv – det skapar en stark närvarokänsla.
Group Inerane och Group Bombino har säkert inspirerats av Tinariwen, vars musik har färdats via kassetter och spridits från gitarr till gitarr genom öknen i tjugosju år. Det är i vart fall liknande musik, samma folk och elgitarren är huvudinstrument. Den stora skillnaden är att Tinariwen är mer slipade och, åtminstone på skiva, emellanåt hamnar i en lunk som i vissa lägen riskerar i att bli sövande.
Men det är ett fantastiskt band på flera sätt. Kulturellt, live och på skiva. Förra plattan »Aman Iman: Water is Life« har jag lyssnat på säkert trettio gånger. Däremot är det svårt att känna samma entusiasm nu, när Ibrahim Ag Alhabib och hans kamrater har samlats i Tessalit i nordöstra Mali för att spela in album nummer fyra med fransmannen Jean-Paul Romann som producent.
Soundet känns igen. Det otvungna gunget, det sköna gitarrspelet. Några små bluesgrejer erinrar om John Lee Hooker men har så klart ännu mer gemensamt med Ali Farka Touré.
Men det hettar sällan till, den kvinnliga körsången och jubelskriken mixas bort. Produktionen är alltför mjuk jämfört med den råa, nakna känslan på Sublime Frequencies-släppen. Jag skulle hellre höra Tinariwen spela de här låtarna live, med publik som stojar i bakgrunden.
Skala bort fyra–fem spår och »Imidiwan: Companions« blir en riktigt bra skiva. Tinariwen lockar fortfarande, musiken suger sig sakta fast och även om jag kan tycka att tempot såsar ihop emellanåt är det ju ingen hetsig storstadsmusik, utan låtar som handlar om livet i öknen, tuaregernas vardag och gemensamma historia. Det är inte dumt att softa i soffan till skivan och klappa händerna till medryckande låtar som »Lulla«, »Intitlayaghen« och »Kel Tamashek«.
Vad låtarna handlar om vet jag inte helt säkert. På förhandsexemplaret finns enbart titlarna översatta. Det är självklart en brist. Nåja, jag får i stället plocka fram Jean-Marie Gustave Le Clézios roman »Öken« som ligger halvläst vid sängbordet. Den franske nobelpristagaren har ett skönmålande språk som blir lite tröttsamt i längden. Men nu fick jag lust att läsa vidare, musiken går in i berättelsen, gör den mer levande.
PM JÖNSSON
2009-06-23
»Imidiwan: Companions« släpps 29 juni.
