Steven Wells, 1960-2009
Under större delen av nittiotalet var NME och Melody Maker mitt enda beroende; vecka ut och vecka in företog jag tripper till närmsta Pressbyrå för att få min musikjournalistiska lust stillad.
Detta innebar förstås i förlängningen att jag skaffade mig vänner och fiender bland dessa publikationers anställda.
Djupa bekantskaper föder både dyrkan och förakt.
Snabbt lärde jag mig med andra ord namnen på de trevliga och pålitliga skribenterna vars smak gick att lita på; Ben Wilmot, Andy Crysell… Parallellt förde jag förstås en inre svart lista, en lista där omdömeslösa torrbollar som Johnny Cigarettes och Mark Beaumont tronade högt.
Allt var gott.
Sålunda sagt; det var ändå i utrymmena om och kring dessa mjäkiga ytterligheter som saker och ting blev riktigt intressanta. Ty där härskade de textmästare som bröt sig loss från konventionerna, som vände upp och ner på språket. I bland tyckte jag de hade rätt, i bland tyckte jag de hade fel. De tvekade däremot aldrig, de väckte alltid mitt intresse. Taylor Parkes strålade av intelligent popljus och glamorösa känslor, Simon Price likaså. Everett True stoltserade med odiskutabelt god smak, Sylvia Patterson var full. »Du diggar Smash Hits-kopior«, muttrade folk med koll. »Bryr mig ej«, svarade jag.
Störst av alla ovanstående var dock Steven Wells. Varje gång jag fick en färsk NME i handen bläddrade jag raskt igenom den, jakten på hans artiklar hade börjat. Sällan gjorde de mig besviken.
Steven Wells la nämligen ner sig vildsint flammande själ i de flesta ord han skrev. Hans entusiasm smittade, hans hat tog inga fångar. Banden han gillade – Manic Street Preachers, Spice Girls, Atari Teenage Riot, Skunk Anansie med många flera – gavs de mest himlastormande lovord. Banden han ogillade – Morrissey, Bis, Belle & Sebastian med många flera – fick finna sig i att ständigt bli nedsablade.
Och mitt bland dessa meningar stod jag, ömsom överlycklig, ömsom synnerligen upprörd. Precis som det ska vara när en ohyggligt duktig skribent med bergfasta åsikter är i farten.
Samtidigt lärde jag mig väldigt mycket om feminism, anarkism och deras kopplingar till musik. Jag lärde mig om vikten att bry sig, om reglers brytbarhet, om pop och punk.
För allt detta är jag oändligt tacksam.
I går avled Steven, cancern tog honom. Läs hans avskedsbrev, läs Everett Trues minnesruna. Everett har också samlat andras minnesrunor under denna rubrik.
