När varje kväll är den sista
Då beskedet om hans bortgång kom hängde människor, mest tonåringar på driven, i klasor i de stockholmska gathörnen.
Det var en sådan kväll.
Varm, klibbig, definitiv.
Sommarens ledighet började gå mot sitt slut, det var en kväll då man ville klamra sig fast vid nära och kära, de som betyder någonting. Det var en kväll för romantik och dramatik; för minnen, drömmar och vänskapsband som aldrig ska brytas. Några sista ord, någon sista kram, innan en ny säsong, en ny termin, rakt ut i det stora okända som är livet tar vid.
En kväll med kastanjetter i ormskinnskostymen och pomada i håret.
En kväll som hämtad ur valfri klassisk gammal Mink DeVille-låt, som alltid visar sig lika magisk som sin titel. »This Must Be the Night«. »That World Outside«. »Just to Walk That Little Girl Home«.
Om det nu inte vore för det i sammanhanget ganska viktiga faktum att Willy DeVille plötsligt inte längre var med oss, att cancern till slut besegrade honom.
Det la, om man så säger, lite sordin på skeendena för de av oss som råkade veta, för de av oss som råkade bry sig.
Natten och gatulivet, dess myller och möjligheter, har ju alltid känts ännu mer lockande om man laddar upp med »Cabretta«, »Return to Magenta«, »Le Chat Bleu« eller »Coup de Grâce«. De där oantastliga Mink DeVille-albumen från skarven mellan sjuttio- och åttiotal höll vännerna och mentorerna Doc Pomus och Jack Nitzsches ideal vid liv under en period då ganska få andra brydde sig om bultande hjärtan, smäktande arrangemang och vikten av att klä upp sig som om varje natt vore den sista. Bandets souliga rock’n’roll med betydande stråk av latinorytmer, Louisiana-klanger och Brill Building-melodier fick dem att sticka ut likt påfåglar på den hönsgård som emellanåt kunde utgöra CBGB’s-scenen i New York där de först gjorde sig ett namn.
Willy DeVille stod över huvud taget lite på sidan av det mesta hela karriären ut, följde sin ursprungliga musikaliska vision karriären igenom. Ett faktum som inte ens vissa åttiotalsplattors tidstypiskt överlastade ljudbild klarar av att dölja. I perioder saknade hans skivor distribution hemma i USA, samtidigt som de sålde i jätteupplagor i Europa – i länder som Spanien och Frankrike var DeVille en tung konsertattraktion in i det sista. Och det som kom att bli slutvarvet på hans skivgärning, med värdigt livsreflekterande countrysoulalbum som »Horse of a Different Color« (1997) och »Crow Jane Alley« (2002), kan i min värld utan problem mäta sig med Minken-erans toppar.
Sonics egen L-P Anderson, som till #33 gavs den exklusiva möjligheten att hänga med Willy DeVille på turné i Italien, minns honom så här:
– Innan jag träffade Willy DeVille var jag övertygad om att han var en man med stora problem och väldigt mån om att hålla myten om sig själv levande: med Dracula-image och otrevlig attityd gentemot journalister. Den Willy jag åkte på turné med i Italien visade sig vara en helt annan. Willy var öppenhjärtig och pratade konstant entusiastiskt om musik och artister han gillade. Willy själv var avspänd och jordnära men personer i hans turnésällskap gjorde allt för att han skulle framstå som en gigantisk diva, taxi från rummet på fjärde våningen till restaurangen på bottenplan typ.
– Jag fick intrycket att Willy inte hade så många kvar i sin bekantskapskrets som hade kunskap att diskutera den musik han gillade med honom. Efter vårt möte ringde han en natt och ville prata om r’n’b-hjälten Ivory Joe Hunter, en artist han dyrkade stort.
I L-P Andersons artikel sa Willy DeVille en grej som må låta rätt självklar, men inte riktigt är det. Och som blir mer tänkvärd för varje gång man läser det:
– Jag tycker synd om dem som saknar förmågan att uppleva den glädje som musik ger.
Det finns de av oss som i den meningen gärna byter ut ordet »musik« mot »Willy DeVille«.
Även om glädjeruset ibland kan leda en lite för långt i fel riktning.
Som den enda gång jag såg honom live. Så gott som alla närvarande på Berns våren 2002 är av ståndpunkten att det var en magnifik spelning, vilket antagligen också stämmer. Problemet var bara att jag och en kollega, som vi för enkelhetens skull kan kalla Larsson, hade värmt upp med den djävulens gåva till den oaktsamme som heter grappa. Ganska mycket grappa, särskilt med tanke på att det var en söndagkväll. Pinsamt nog var vi så pass på lyset att vi varken hade ork eller förmåga att ta in vad som utspelade sig på scen. Det som ägde rum där stod bara i vägen för vår vandring in i dimman. Men innan vi halvvägs in i spelningen lämnade lokalen för att, enligt grannarna på en lite för hög volym, spisa countryvinyler i min Kransen-lägenhet ända in på måndagmorgonen minns jag i alla fall att Willy framförde en bedårande version av »Let Me Down Easy«. I denna perfekt skurna countrysoulhymn längtar en lika vilsen som härjad man efter den sista vilan, ja han rentav vädjar till sin skapare om »peace in my time of turmoil, relief in my suffering here«.
Trots att Willy DeVille lämnade oss alldeles för tidigt, i en sjukdom som på inget sätt är något easy avslut, vill man ändå gärna tro att han slutligen fått frid, att han nu äntligen får återse Pomus, Nitzsche och de andra.
Tycker du att det låter väldigt vackert någonstans ifrån är det faktiskt bara att rikta blicken upp mot himlen. Och tittar du riktigt, riktigt noga ser du också att himlen, den står alldeles still.
