John Fogerty: The Blue Ridge Rangers Rides Again
JOHN FOGERTY
The Blue Ridge Rangers Rides Again
Verve/Universal
Betyg: 7
Creedence Clearwater Revival var allt annat än det hippaste bandet att öppet deklarera sin beundran för under sextio- och tidigt sjuttiotal. De sålde så klart miljontals album och miljontals singlar men Beatles var finare, Stones sexigare, Dylan mer mystisk, Doors mer kontroversiella och en hel hög av soulsångare mer autentiska.
När bandets karriär var till ända fanns alla chanser i världen för sångaren, låtskrivarmotorn och bomullsplockarwannaben John Fogerty att uppdatera musiksnobbarnas bild av honom. Framgång hade han ju redan haft så det räckte till och blev över.
Och så släppte karln, som sin första soloplatta 1973, en renodlad coverplatta på countrytema. Under pseudonym, till råga på allt – även om ingen kunde tal fel på vem det var. Dessutom spelade han vartenda instrument på egen hand.
Mer publikfriande soloupptakter har ägt rum i rockhistorien.
Inte för att det är någon svår skiva, tvärtom, men pur country på den här tiden var något som inte ens Bob Dylan kom undan med att ägna sig åt utan att få smaka på ris. Som med så mycket annat kunde Keith Richards ostraffat smussla med det i det fördolda, annars krävdes i regel termen »countryrock« för att ärevördiga sammanhang som Rolling Stone skulle visa minsta intresse. The Band, Grateful Dead och Neil Young hade trots allt visat att det gick ta ödsliga, primitiva toner från vischan och få dem att fungera i ett samtida sammanhang. Gram Parsons må ha kraschlandat kommersiellt, men varannan musiker i Kalifornien höll hans countrysoulvision vid liv. Inte minst stod Eagles i startgroparna att ta en omsorgsfullt retuscherad variant av konceptet ända in i de största av bankvalv.
Men Blue Ridge Rangers var, förutom små inslag av angränsande gospel och rhythm’n’blues, renodlad country – på sina ställen rentav något så hardcore som bluegrass. En så kommersiellt tung rockartist som John Fogerty ska ha all aktning för att han 1973 fick för sig att ge ut en hel skiva med låtar vanligtvis förknippade med sådana som Merle Haggard, George Jones, Jimmie Rodgers, Hank Locklin och Webb Pierce.
Framför allt förtjänar Fogerty evigt ekande applåder för att han förvaltade traditionen så väl. Inte med den minsta antydan till förnyelse, mest var det ett spontant lyft på hatten till vissa av de blekhyade låtskrivare och artister som satte lika mycket prägel på Creedence-soundet som någonsin Ray Charles och Little Richard. Skivan var ett artistiskt statement. Till skillnad från somliga andra skivor man kan sortera in i den kategorin ett lättsamt, lyssnarvänligt och klart konsumentupplysande sådant.
Trettiosex år senare kommer så uppföljaren.
Välkommen och framemotsedd eftersom den första skivan var så inbjudande i all sin enkla avspändhet, vilket är mer än man kan säga om John Fogertys senaste decennium där vilt spretande idéer och studiosterila produktionsideal överskuggat de fina låtar som eventuellt finns där någonstans.
Överlag lever »The Blue Ridge Rangers Rides Again« upp till förväntningarna. Den må vara en mer storbudgeterad och kalkylerad variant av föregångaren, men klarar ändå av att hålla sig nära det jordnära. Så är det inte heller vilka lirare som helst som kopplats in för att få det att låta bra. Herrar som T-Bone Burnett, Lenny Waronker och Buddy Miller brukar vara en garant för ett betydande mått av värdighet.
Utförandena pendlar mellan inspirerade och lite rutinartade. Klumpfotat blir det egentligen bara när Bruce Springsteen klampar in och ställer Everly Brothers »When Will I Be Loved« i en oklädsamt bredbent position.
Ett par Ray Price-bekanta honkytonknummer – »Fallin’, Fallin’, Fallin’«, »I’ll Be There (If You Ever Want Me)« – är desto mer välljudande, med fioler och lagom mycket sula i stompet. Detsamma kan man säga om Buck Owens, på alla sätt, rejäla »I Don’t Care (Just As Long As You Love Me)« och John Prines alltid fantastiska Kentucky-skildring »Paradise«. Vemodiga »Back Home Again« får en att vilja spana in John Denvers sångkatalog lite mer ingående. »Garden Party« är nästan väl lik Rick Nelsons original men trivs alldeles uppenbart i sällskap med Don Henley och Timothy B. Schmidts sammetsharmonier. Buddy Millers gitarrsolo i Jumpin’ Gene Simmons »Haunted House« formligen lyser av lycka. Och det är både coolt och överraskande att John Fogerty någonstans ifrån gräver fram The Kendalls rätt sena sjuttiotalshit »Heaven’s Just a Sin Away«.
Det enda snöpliga är väl att det trots utfästelser om motsatsen inte blev en ny Merle Haggard-tolkning. Men har vi bara tålamod kommer det säkert en tredje Blue Ridge Rangers-platta om ytterligare trettiosex år.
PIERRE HELLQVIST
2009-09-01
